Annons
Recension

Skönheten och odjuret Ljuv musik och klingande småländska

Charlotte Perelli som Skönheten och Fred Johanson som Odjuret i slottets bibliotek.
Charlotte Perelli som Skönheten och Fred Johanson som Odjuret i slottets bibliotek.
Publicerad

Det var en gång När Disneyfabriken i slutet av 1980-talet ville upprepa sina gamla framgångar med filmer som Snövit, Askungen och Törnrosa, vände man sig på nytt till sagans värld, fast i superestetisk tappning: Jean Cocteaus film Skönheten och odjuret från 1946.
Den bygger i sin tur på en samling sedelärande berättelser av Jeanne Marie Leprince de Beaumont, som skrevs i mitten av 1700-talet, mitt under brinnande upplysningstid. Madame de Beaumont var en för sin tid modern kvinna som ägnade sig åt att undervisa unga flickor, och hon skulle säkert ha varit nöjd över att se Charlotte Perrelli som Belle ge uttryck för sin förtjusning över det fantastiska biblioteket i Odjurets slott.

Biblioteket får väl ses som en ö av förnuft i den surrealistiska drömvärld som Mathias Clason har skapat för Skönheten och odjuret, som helt följer Disneyfilmen fast med mer musik. Han har tagit fasta på alla möjligheter till skräckromantik, med hiskliga skogar, ruskiga fängelsehålor och en fond i Piranesistil. Med sina platta kulisser blir uppsättningen ofta ganska operamässig, med många drag av den sorts romantiska 1800-talsbaletter som har en ung flicka i centrum, uppvuxen i lantlig miljö och sliten mellan två män.
Det operamässiga finns även i Disneyfilmen, som egentligen är en efterföljare till tidigare epokers stora filmmusikaler, fast tecknad. Att animerade filmer passar så bra just för sagor beror kanske på att sagans arketypiska figurer gör sig alldeles utmärkt i ett tvådimensionellt medium? I Disneyfabrikens gallerier är ofta huvudpersonerna blanka, karaktärstomma, avpersonaliserade - möjliga att identifiera sig med för var och en.

Annons
Annons
Annons
Annons