Ljudet av ett psykbryt

Under strecket
Publicerad
Annons

Det är som om Ingmar Bergmans Persona aldrig tog slut. Handlingen flyttade bara till utkanterna av Glasgow.
Hem till två män. Två män som fortfarande kallar sig Arab Strap när de gör musik tillsammans.
Den skäggige Aidan Moffat är Liv Ullmans skådespelerska Elisabeth Vogler och Den rödlätte Malcolm Middleton har axlat Bibi Anderssons mantel som sjuksköterskan Alma.
Jag tror aldrig de själva insåg när det inträffade.

Aidan Moffat var den alkoholiserade poeten, som en korsning av Shane Macgowan och Viggo Cavling skvallrade han om sina närmaste, sina ex-flickvänner och blivande ex-flickvänner.
Malcolm Middleton höll sig i bakgrunden, tonsatte bara tystlåtet Aidans reportage om dålig sex och ännu ett slagsmål på puben.
Deras roller var kristallklara.
Aidan gick solo. Under namnet Lucky Pierre började han komponera instrumental musik. Med tanke på att han aldrig hållit i ett instrument blev det förvånansvärt vackert.
Malcolm sjönk ner i en djup depression, inte för att hans kollega klarade sig utmärkt på egen hand. Utan för att hans flickvän sedan många år lämnade honom.
Han övervägde självmord. Just den julen då livet var som allra skörast gav hans mamma honom en uppsättning nya köksknivar. Malcolm valde Prozac istället.
Det tog flera år i psykiatrins ekorrhjul innan han kom ut på andra sidan.
Men någonstans under resans gång föddes hans andra soloalbum, In the woods.
Och det finns inget annat namn för musiken han skapat än post-Prozac.
I generationer har artister tampats med alkohol, heroin och kokain och vi vet alla ganska väl hur den snitslade karriärbanan ser ut.
Men post-Prozac är ett nytt tillstånd vars musikaliska bieffekter fortfarande är förhållandevis odokumenterade.
I början av det här seklet gick jag själv på Prozac i ett drygt år. En läkare som envisades med att kalla mediciner för ”kryddor” övertalade mig om att det var det enda som kunde ta mig ur panikångestens förbannade klor.
Så jag gjorde som han sa.
En vacker vårmorgon, ilsken över den svenska sjukvårdens övertro på tabletter, spolade jag ner varenda piller i en toalett.
Nu vet jag exakt hur det ögonblicket låter. Som Malcolm Middletons nya album.
Sällan har musik pendlat så starkt mellan knivskarpt nihilistiska insikter och livsbejakande pop.
Som om ABBA tolkat Leonard Cohens Death of a ladies man.
Att den släpps alldeles lagom till sommarens ensammaste helg kan inte vara något sammanträffande.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons