Alexandra Borg:Ljudboken tar litteraturen tillbaka till dess ursprung

Ljudböckernas växande popularitet framställs ibland som ett hot mot den ”riktiga” litteraturen. I ett längre bokhistoriskt perspektiv framstår dock det tysta läsandet som ett relativt sent fenomen, som medfört en mängd begränsningar som vi borde vara glada att slippa.

Under strecket
Publicerad

Under 2017 ökade ­försäljningen av ljudböcker med cirka 50 procent. Foto: Staffan Löwstedt

En ”Penguincubator” och en ”Book-o-mat”.

2016 köpte ljudboksföretaget Storytel Norstedts anrika bokförlag.

Foto: Vilhelm Stokstad/TT
Annons

Kulturhistorien är full av läsande gestalter: Don Quijote, Emma Bovary, Elizabeth Bennet, Hermione Ganger, Lisa Simpson, Dan Draper ... En av de tidigaste beskrivningarna av läsning som aktivitet återfinns i Augustinus ”Bekännelser”. I en episod skildras shur läromästaren Ambrosius sitter och läser: ”Hans ögon [löpte] över sidorna och hans tanke sökte innebörden, medan hans röst och tunga vilade.” Det märkliga med situationen är att Ambrosius läser tyst, för sig själv. 

Som Anders Cullhed har påpekat i en essä, ”Sex bilder av läsning i bokkulturen” (2009), uttrycker denna scen en sorts skepsis mot det talade ordet. Detta går helt i linje med den nya subjektiva läspraktik som Augustinus lanserade, där den profana, underhållande litteraturen som höglästes skulle separeras från den religiösa, kristna, som skulle inhämtas individuellt, tolkas under andakt. Rösten tillhörde kroppen, tanken det gudomliga: ”De uttalade orden löpte alltid risk att förvanska talets egentliga innebörd”, skriver Cullhed. 

Annons
Annons
Annons