Annons
Recension

Petrarca i Provence. Den stora kärleken och ensamhetens livLivslång kärlek med förhinder

Under strecket
Publicerad

Den 6 april 1327 anses av hävd som ett av litteraturhistoriens tunga datum, ty då blev Francesco Petrarca (1304-1374) kär. Det skall ha inträffat under mässan i Sainte Claire, Avignon, där den italienske skalden och antikälskaren bodde sedan femton år, det vill säga sedan hans familj på grund av faderns politiska åsikter tvingats fly hemmet i Arezzo.
Blondinen (om hon nu var blond) har för eftervärlden blivit känd som Laura, mycket mer vet vi inte. Vad vi vet är att Petrarca härefter ständigt, i olika omskrivningar eller direkt, uppehåller sig vid denna kvinna, inte bara i sina vittberömda och inflytelserika sonetter, utan också i de lärda prosatexter på latin som utgör merparten av hans verk.
Detta och mycket annat diskuteras i Anders Hallengrens välskrivna Petrarca i Provence. Den stora kärleken och ensamhetens liv. Mot en gediget framställd historisk fond skärskådar Hallengren, som är docent
i litteratur, centrala prosaverk av Petrarca, men författaren hänvisar också till poesin.

Hallengren skönjer två Petrarca: den italienske poeten, färgad av provensalsk trubadurdiktning, och den latinske moralisten, prästvigd och kanik i sju städer men måttligt kyrksam, vredgad över den påvliga exilen i Avignon, drömmande om Roms återkomst i ett äktenskap av antik guldålder och katolsk prakt.
Inom dessa skepnader möter vi en djupt ambivalent man; det är denna ambivalens som organiserat Hallengrens arbete. Petrarca slets ideligen mellan världsligt och andligt, hedniskt och kristet, däri är han förstås typiskt medeltida, om man med medeltiden avser ett skolastiskt projekt. Samtidigt överskrider Petrarcas verk sin tid genom att betona subjektet, genom att kondensera existentiella frågor till praktik och, inte minst, genom att knyta dessa komplex till en hittills nästan okänd storhet: naturen.

Annons
Annons
Annons