X
Annons
X

Livius ljög bäst av romarrikets historiker

Livius Den romerska republikens äldsta tid Översättning, inledning och kommentarer: Sture Linnér 121 s. Wahlström & Widstrand. CA 220:- "Ingen historiker vi känner till har visat en så fullständig likgiltighet för sanningen. Å andra sidan känner vi i hela litteraturen inte till ett enda exempel på något dåligt som gjorts så bra." Detta yttrande, fällt av den tyske forskaren Barthold Niebuhr (1776-1831), syftar på en av den latinska litteraturens giganter, Titus Livius från Patavium, född 59 eller 64 f Kr och död 17 e Kr. Det ligger onekligen något i omdömet. Livius romerska historia har fyllt generationer och åter generationer av västerlänningars skallar med rena påhitt och medvetna lögner, men ingen kan med bästa vilja säga att det inte är mästerligt. Livius storverk utgörs av en enorm textmängd med titeln "Roms historia från dess grundläggning", vanligen hänvisat till på latin: ab urbe condita. Långt ifrån allt har överlevt och ännu mindre har översatts till svenska. Förra året förärades vi emellertid en ny version av Sture Linnérs översättning av Livius första bok, om Roms äldsta tid. Nu föreligger glädjande nog även den andra boken, om republikens första årtionden, i samme översättares språkdräkt. Liksom förra gången sker det inom ramen för Wahlström & Widstrands berömvärda klassikerserie. Det är sannerligen på tiden; senaste gången Livius andra bok översattes till svenska var 1844. Läs boken! Men inte för att lära er något om den gamla romerska republiken - på denna punkt faller lögnerna i ösregn - utan för att ta del av ett tvåtusen år gammalt terapiarbete. Enligt Livius bör man studera historia av samhälleliga hälsoskäl. Studierna bidrar till att visa på den mänskliga erfarenhetens rikedom. Vi lär oss av historien för att bli bättre människor och därmed skapa ett bättre samhälle.

När Livius blickade ut över det augusteiska Rom i vilket han levde var det både med stolthet över stadens världsherravälde och med sorg i hjärtat över förlusten av den etiska storhet som han inbillade sig hade kännetecknat stadens folk i äldre tid. Livius såg det som sin plikt att genom sitt verk återkalla forna dagars romaranda. På denna punkt var han inte unik; vid tiden för Kristi födelse var dylik historieromantik högsta mode i imperiets huvudstad. Men han var bäst. Det främsta skälet till att i dag sätta sig med Livius i fåtöljen i stället för att pliktskyldigt köpa boken och sätta den i bokhyllan är dock historierna som sådana. Förvisso är sagan om hur etruskerkungen Lars Porsenna avstår från att kriga vidare mot Rom (som han i själva verket erövrade...) på grund av romarnas tappra stordåd helt sanningsvidrig, men de knep Livius nyttjar för att vrida historien i inkorrekta banor är högst njutbara.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X