SvD Perfect Guide
Annons

Millhagen: ”Jag osäkrar mig själv på scen”

Foto: Rickard L Eriksson

Livia Millhagen har en fängslande närvaro. Dramaten-stjärnan visar nya sidor av sig själv i Katt på hett plåttak och berättar för SPG om oron som bubblar under ytan och hur hon tar med sig ilskan – och blåmärken – hem.

Text: Victor Johansson - 14 februari 2020

Maximteatern, Stockholm. Svartmålade tegelväggar, blod-röda plyschstolar. Livia Millhagen vandrar fram längs scenkanten och mumlar repliker högt för sig själv. Handen följer ordens rytm, blicken fast i manuset.

– Jag försöker osäkra mig själv på scenen och vet inte alltid vad som kommer fram då. Ibland kan jag höra mig själv skratta märkligt eller säga något helt oväntat. Andra gånger blir jag fasansfullt förbannad. Vi ska inte gå ut och vara skickliga och spela upp det vi kan. Det är totalt ointressant att titta på.

Hon säger det nästan med avsmak, som om duktigheten låg i vägen för det mänskliga uttrycket.

– Risken finns alltid att man glömmer repliker, men det är det värt. Vi måste mötas på riktigt varje gång. Det finns ingen anledning att samlas och titta på detta annars, det är liksom ingenting.

Det är en inställning som gjort Livia Millhagen till en av landets främsta skådespelare. På Dramaten har vi sett henne härja i Anna Karenina, sett henne våndas i Fanny och Alexander. Nu väntar Katt på hett plåttak på Maximteatern. Tennessee Williams drama – där rollfigurerna marinerats i sprit, ångest och livslögner – utspelar sig under en lång dag i den amerikanska södern.

Annons
Annons

– Alla rollfigurer har kommit till en punkt där det är nu eller aldrig. De balanserar vid en brant där det antingen kan gå åt helvete eller där de kan förlösas och ta en ny riktning i livet.

Livia Millhagen illustrerar det själsliga stupet med en utsträckt handflata.

– På ena sidan finns hoppet och drömmarna, det är dit vi försöker nå, men kropparna rör sig liksom ned i avgrunden, säger hon och låter handen falla i bordet.

För Livia Millhagen är det välbekanta marker. Hon kommer senast från Tennessee Williams Linje lusta på Dramaten. En uppsättning som kom att kallas för ”En konstnärlig triumf” av P1 Kultur och ”Ett mindre mirakel” av DN. Vad får henne att ständigt återvända till de nerviga rollerna?

– Det är människor som i all sin känslighet kämpar med att kompensera för sin ångest på olika sätt. De gör allt för att hålla sig ovanför vattenytan. Det är så mänskligt. Bara man hittar deras underliggande desperation, viljan att så förtvivlat försöka få kontroll över sina liv i varje situation, fylls man av enorm kärlek för dem. Det är ju det vi gör som människor hela tiden.

Livia Millhagens make Oscar Norbeck, överläkare inom psykiatrin, fastslog att han aldrig sett så mycket av sin hustru som i Linje lusta.

– Det tog jag som en komplimang, haha. Han såg nog de här känslokasten som jag själv har privat, ett slags rörlighet som kan pendla mellan oro och självsäkerhet, charm och fulhet. Det är min natur, jag kan lätt få ångest och paranoia.

Du framstår som väldigt självsäker.
– Jag har den här oron i mig, men jag visar den inte för så många.

Annons
Annons

Livia Millhagen berättar att rollerna färgar av sig på henne under arbetet.

– De känslolägen som jag har på scenen tar jag med mig hem. Under arbetet med Linje lusta har jag varit upplöst, trött och gråtig. Nu, med Katt på hett plåttak, är jag argare och har mer temperament. Jag fasar faktiskt för det, jag måste förbereda min man, haha.

Premiären är vidrig. Jag vill säga upp mig och tänker att det här är sista gången.

Hon säger att det sliter både fysiskt och mentalt att göra rollerna.

– Ibland tycker jag att det är lite väl jobbigt, att det kräver lite för mycket av mig. Det finns inga genvägar, förr eller senare måste man in i karaktärens problematik och rota för att det ska komma ut något sant.

Vad kostar det rent fysiskt?
– När jag vaknar upp efter en föreställning har jag ont i kroppen, jag kan ha blåmärken och sår. Jag har haft stora svullnader på högra sidan av kroppen eftersom det är där jag ramlar på scen.

Hon drar upp tröjärmen och blottar ett ärr som löper över handleden.

– Jag hade ett jättestort jack som blödde när jag kom av scenen. Det bara forsade blod och jag märkte det inte eftersom adrenalinet var så högt. Tydligen hade jag slagit mig i rekvisitan. En annan gång hade jag en jättebula i pannan. Men jag måste stå till förfogande med mig själv, min kropp och mitt psyke. Det måste bli små blessyrer. Går jag igenom en sådan här föreställning totalt medveten så har jag inte gjort det.

Hur känns det med nerverna inför premiären?
– Det är vidrigt. Jag vill säga upp mig och tänker att det här är sista gången. Särskilt när man får en nervositet som man inte kan kontrollera, när man blir spänd och sluten och inte kan göra det man ska. Det är den stora skräcken: att inte få tillgång till sig själv, inte får fatt i sig. Därför försöker jag alltid arbeta in i det sista.

Annons
Annons
Foto: Rickard L ErikssonBild 1 av 1
Foto: Rickard L Eriksson

Våren 2019. Metoo rasade och Svt-dokumentären om Josefin Nilsson hade precis sänts. På Dramaten hölls premiären för Linje lusta. En pjäs som innehöll både kvinnovåld och sexuella övergrepp. Fackeltåg väntade utanför teaterhuset, löpsedlar rapporterade om skandaler. Mitt i stormen sken Livia Millhagen som allra starkast.

– Haha, ja, så var det kanske. Men det var på ren ilska som vi genomförde föreställningarna. Det har varit fruktansvärt jobbigt under en lång tid på Dramaten, handlat om drama i korridorerna istället för drama på scen. Inte bara metoo, utan en allmän misskötsel från ledningen.

På vilket sätt?
– På ett konstnärligt plan är jag jätteoroad för hur man ser på skådespelarkonsten. Det är en generell utarmning där man inte längre tror på fiktion, på teatralitet, som att man måste närma sig det dokumentära för att det ska bli sant och drabbande.

Hon har berättat att hon utsatts för sexuella trakasserier i jobbet – före Dramatentiden – och menar samtidigt att den senaste tidens arbetsmiljöfrågor inte får inverka på konsten.

– När vi spelar med varandra får vi inte bli för kollegiala, vi måste våga utmana varandra, avkräva varandra ett motspel, både fysiskt och psykiskt. Vi måste våga ta i varandra. Det är känsligt rent allmänt i kommunikationen just nu. Vi måste hitta ett gemensamt språk där man inte blir så lättkränkt av att lösa problem. Det känns som om vi fortfarande går på äggskal.

Annons
Annons
Foto: Rickard L ErikssonBild 1 av 1
Foto: Rickard L Eriksson

Livia Millhagen växte upp i Gamla stan. Pappa var konstnären Lars Millhagen, mamma Beate Sydhoff Millhagen – konstvetare med poster som ständig sekreterare vid Konstakademien och chef på Kulturhuset. Ungdomen upphörde abrupt när pappan gick bort. Livia Millhagen, som då studerade på Teaterhögskolan i Malmö, hamnade i en depression.

– Jag blev tidigt medveten om vad jag har inom mig, vilka sorger jag går och bär på. Saknaden kommer jag alltid att ha med mig, den finns där mer eller mindre hela tiden. Men sorg kan också göra en väldigt levande, den tvingar en till ett förhållningssätt till livet som något som också innehåller mycket vackert.

För föräldrarna var konsten något akut – Livia Millhagen bär på samma känsla.

– Totalt. Det finns inte någon annanstans i livet där jag fått leva så mycket som i mitt jobb. Jag får arbeta mig förbi min blygsel och komma i kontakt med mig själv. Privat är jag mer påverkad av vad folk tycker, jag är mer nojig, osäker och socialt trevande. På teatern är det annorlunda, lika mycket som jag använder mig själv får jag släppa mig själv. Det har varit en absolut nödvändighet.

Annons