Recension

Så jag kan svara döden, när den kommerLivets mysterium är en molekyl

Under strecket
Publicerad
Annons

Har egentligen humanister och naturvetare närmat sig varandra sedan 1960-talet, då engelsmannen C P Snow satte i gång den stora debatten om de två kulturerna? En som på sätt och vis försöker överbrygga den här kulturklyftan är Georg Klein, i den nya essäboken Så jag kan svara döden, när den kommer. Man ser också hur de båda världarna kolliderar hos honom. Uttryckligen hävdar Klein att de två kulturerna i själva verket är en, men i bokens essäer finns en spricka, ofrivilligt demonstrerad. Ämnena skiftar, det är gott och väl. Författaren har spännvidd, och jag som läsare förväntas också ha det.
Ett par essäer är litterära, om den danska poeten Inger Christensens sonettkrans ”Sommerfugledalen” respektive den ungerske 1800-talsförfattaren Imre Madachs läsdrama ”Människans tragedi”, och båda de omskrivna verken har personlig klangbotten i uttolkaren. Ett avsnitt därefter väver livfullt ihop en viruskonferens i Jerusalem med arkeologiska utgrävningar, nutidspolitik, Schubert, pianisten Arthur Rubinstein. Ännu mer skönlitterär, ja novellistisk, är en essä om att nästan omkomma i en isvak och vilka verkningar det har haft på berättarens dödstankar och livskänsla.

Annons

Bokens senare del innehåller essäer där Klein använder sina yrkeskunskaper som molekylärbiolog och cancerforskare. Framställningskonsten är ojämn. Ibland får man stå ut med retorisk svada, anglicismer och oöversatta citat och termer på framför allt engelska. Det biologiska är nog bäst, exempelvis när Klein skriver utmärkt pedagogiskt om cancerbiologi, tänker jag, som är mer hemma på den humanistiska kulturhalvan. Även den som är obekant med translokationer och deriverade fusionsgener får erfara i närbild hur det tänks inom laboratoriers hank och stör, och man får också en skiss av dynamiken i själva cellvärlden. Utgjutelser om naturvetenskapssamhällets penningfrestelser och konkurrens och nödvändigheten av frustrationstolerans bidrar till att förankra kunskapsinnehållet i en mänsklig tankemiljö. Den långa essän om Madach känns bitvis långrandig. Referat av handlingen i litterära verk blir ju gärna kuriösa, storheten lyser nog inte igenom här. Och det är svårt att tro på Klein när han ivrigt försäkrar att Madachs rykte för kvinnofientlighet är obefogat. (Jag tror mer på den samtida ”kvinnosaksaktivisten fru Veres” som i protest mot kvinnoförakt i ett tal av Madach agerade för att förbättra kvinnors utbildning.) Klein gör stor sak av att Madach låter kvinnan Eva vara segrare, ”inte genom sitt medvetande, vars bräcklighet Tragedin så skoningslöst avslöjar, utan genom sin biologi” - har ni hört det förut? Det djupast kända budskapet är emellertid att mänskligheten för mycket håller sig med ”söta lögner”, om en Gud eller ett liv efter detta. Människans unika drag, det som skiljer henne från djuren, är tvärtom vår förmåga - ”somligas förmåga” - att ”se in i dödens ansikte utan att vända sig bort”. Poeten Inger Christensen hyllas för det, och uppenbarligen hör Klein själv till dessa unikt mänskliga.

Annons
Annons
Annons