Livet i Pompeji sett med nya ögon
Första gången var jag 17 år. Det var på den tiden det fanns gott om sista minuten-resor, så dagen efter skolavslutningen for vi oväntat till Rom, föräldrarna och jag. Kort därefter vandrade jag för första gången utmed Pompejis öde gator.
Var de öde? Turisterna borde ha trängts där, fast det var tidigt på sommaren. I minnet är de fullkomligt frånvarande – det är vi tre, och solen skiner stark på gatorna med sina berömda övergångsstenar. Allt är vitt omkring oss. Den döda staden är så overklig, som livet kunde vara när man var 17 – i en annan tid, då jag rynkade på näsan åt den där konstiga buffelosten vi bjöds till lunch.