Annons
Recension

SvinalängornaLivet hos de till synes chanslösa

Inomhustoalett är en lyx för Leena när hon på 60-talet kommer till Ystad med sina föräldrar. Debutanten Susanna Alakoski har skrivit en ömsint skildring av familjens anpassning till det svenska samhället. En av de mest fängslande romaner jag läst på flera år, skriver Erik Löfvendahl.

Under strecket
Publicerad

Kanske utgör främlingskapet eller den känsla av rotlöshet som kommer sig av att man har rötterna i ett annat land den bästa grogrunden för skönlitteraturen. Jag tänker på några av de senaste årens mest intressanta debutanter på svenska, Astrid Trotzig, Sofia French (båda adopterade från Sydkorea) och pseudonymen Zbiegniew Kuklarz (med polska föräldrar).
Susanna Alakoskis debutroman Svinalängorna är en barndomsskildring som utspelar sig i Ystad under 60- och 70-talen. Leena - möjligen författarens alter ego - är bokens berättarjag och hon skildrar sin finska familjs försök att under påvra förhållanden anpassa sig till det svenska samhället. De små omständigheterna och föräldrarnas benägenhet att alltför våldsamt festa med sina landsmän gör dock anpassningen svår.

I början av romanen flyttar familjen in i det nybyggda bostadsområdet Fridhem i Ystad. För föräldrarna - med rötter i fattiga delar av Finland - är det höjden av lyx att
ha ”inomhustoalett”, spis med mer än en platta, rinnande varmt och kallt vatten, men från kommunens sida har man strategiskt placerat ut alla ”avsigkomna” i dessa lägenheter: arbetslösa, socialfall, låginkomsttagare, invandrare, obemedlade, ensamstående, och området döps snart av kommunen om till ”Svinalängorna”.
Susanna Alakoski har skrivit en underbar roman, med en berättare som både äger ett kritiskt öga och är solidarisk med de människor hon skildrar, som både är genomskådande och kärleksfull. Leena ironiserar över sina föräldrar samtidigt som hon tar dem i försvar, berättarjaget blir något av en allvetande berättare, med distans till det som sker samtidigt som hon är djupt involverad.

Annons
Annons
Annons