X
Annons
X
Recension

Safe Livad väg till undergången inleder Bergmanfestivalen

Det är en uppiggande dystopisk start på Bergmanfestivalen att möta tysken Falk Richters dansteatrala verk "Safe". I en värld som fragmentiserats och där vi till slut konfronteras med vår egen tomhet och skräck, skapar den samspelta ensemblen ögonblick av ömsinta möten.

Ensemblen i ”Safe”, som inleder Dramatens Bergmanfestival. Foto: Hans Malm

Det är Bergmanfestival. En tysk dramatiker ska skapa en iscensättning som bygger på dennes verk. Med gott mod far han till landet och ser två Bergmanfilmer per dag. Han ser döda, låsta och kärlekslösa relationer – och blir djupt deprimerad. Han jämför rollerna med sin egen bild av svenskar: den maniska vänskapligheten, den eviga snällhetsglasyren. Han bestämmer sig för att låta svenskarna få möta sin egen svartsyn en gång för alla. Konfronteras med sina manipulativa sidor, sin suicidala undergångsvilja.

Säker, trygg, ofarlig, riskfri, pålitlig, välbehållen. "Safe" kan översättas till en rad svenska ord, men egentligen handlar stycket om frånvaron av allt detta. Det uppsättningen verkligen handlar om är ett svart hål: en samtid som förlorat alla strukturer och institutioner. Tro, ideologier, äktenskap – till och med Svenska Akademien kollapsar. Ingen hör heller hur vår planet försöker tala med oss på det enda språk den kan: genom torka, bränder, flodvågor.

Ensemblen i ”Safe”, som inleder Dramatens Bergmanfestival.

Foto: Hans Malm Bild 1 av 4

Alexander Salzberger och Björn Vårsjö.

Foto: Hans Malm Bild 2 av 4

Ensemblen i ”Safe”.

Foto: Hans Malm Bild 3 av 4

Ensemblen av skådespelare och dansare i ”Safe” på Dramatens stora scen.

Foto: Hans Malm Bild 4 av 4
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X