Recension

PelikanenLivad Strindberg befriad från tvångströjan

Richard Turpins iscensättning av ”Pelikanen” är varken lagom eller traditionell. Här hånglas och spelas över så det står härliga till. Det är faktiskt livat, skriver Lars Ring.

Publicerad
Sara Turpin och Alfred Tobiasson.

Sara Turpin och Alfred Tobiasson.

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin
Annons

Det har gått 108 år sedan August Strindberg skrev kammarspelet ”Pelikanen” och lät stycket få premiär på då alldeles nya Intima teatern vid Norra Bantorget. Nu är det dags igen, på samma scen. Teaterrabulisten Richard Turpin tolkar denna text om modersmonster – en länk mellan antiken och Lars Norén – med glad surrealism och viljan att tänja på alla tänkbara gränser. Tillbaka på brottsplatsen, alltså.

Sören Brunes har gjort om Intima teatern till tortyrcell. Vassa pikar och piggar på alla möbler. Turpin har å sin sida förvandlat familjedramat till spöksonat och skräckcabaret, en vild och drastisk tolkning som inte väjer för sex och våld. Han väljer mat, förlåt hunger, som grundtema och låter detta på alla plan och med alla medel genomsyra iscensättningen.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons