Foto: Charlie Clift
Perfect Guide

Liv Ullmann: ”Jag ville hitta en anledning att leva”

Skådespelaren Liv Ullmann går ofta helt upp i sina rollkaraktärer. För SPG berättar hon om åldrande, behovet av att bli sedd och den livslånga vänskapen med Ingmar Bergman.

Ritz Hotel, London. Morgonen efter festen. Brittiska fanor hängda som draperier. Städerskor som polerar mässing i trappan. Uniformsklädd personal framåtlutade likt åldrade generaler.

Annons
X

Fem våningar upp slår Liv Ullmann sig ner i en svit och berättar om teaterns roll i livet.

– Det viktigaste för människor är att känna att de knyter an till andra, säger hon. Att bli sedda. Även om de är klumpiga när de talar, orden kanske inte blir rätt, så kan de känna att de blir förstådda.

Det är väl konstens kanske främsta funktion: att få människor att känna sig mindre ensamma.

– Jag kan inte säga det bättre själv, som skådespelare kan vi uppleva det ibland: folk kommer fram efter teaterföreställningen och säger ’Det var något som jag inte förstod om mig själv, men nu vet jag, andra människor känner samma sak’. Vore det inte fint om vi kunde tala om samma sak i privata möten?

Kvällen innan har Liv Ullmann hållit tal på den fest som blev startskottet för hundraårsfirandet av Ingmar Bergman 2018. Ett jubileum som färdas världen över och sträcker sig från en amerikansk filmatisering av Scener ur ett äktenskap till uppsättningen av Linn Ullmanns roman De oroliga på Dramaten. Nu tar hon igen sig på rummet med bubbelvatten och ett fat tärnade melonbitar.

– Jag undviker ofta sammankomster som igår kväll, jag vet inte vad jag ska säga, men jag vet att det är viktigt. På scen, eller i film, kan jag kommunicera, där kan jag uttrycka mig. Privat föredrar jag att lyssna.

Som huvudrollsinnehavare i 12 av Ingmar Bergmans filmer – däribland Persona, Ansikte mot ansikte och Scener ur ett äktenskap – bär hon ansiktet som uttryckt regissörens känslor kring det mänskliga tillståndet: förvirringen, oron, längtan och strävan.

– Jag var väldigt ung när vi träffades, 25 år, men han visste att jag såg honom och förstod och jag kände att han såg mig och förstod. Trots att han var så mycket äldre. Det var en av anledningarna till att vi gjorde så många filmer ihop. Dessutom trodde han på mig, för jag trodde inte alltid på mig själv.

De förälskade sig under inspelningen av Persona 1965, fick dottern Linn Ullmann 1966 och levde tillsammans på Fårö de kommande fem åren. Kärleksrelationen följdes av en livslång vänskap och ett konstnärligt samarbete som resulterade i duons kanske mest hyllade filmer.

– Han förstod vad jag längtade efter och jag förstod vad han längtade efter. Hans ensamhet och strävan, inte bara efter att bli sedd, utan också att finna ett syfte i livet. Du ser det i Det sjunde inseglet när riddaren möter Döden och säger ’Snälla, ge mig något som ger mitt liv mening’.

Vad längtade du efter?

– Samma sak. Jag ville ha ett syfte, en anledning att leva.

Liv Ullmanns rum ser ut som man väntat sig: eldstad i sten framför sängen. Kristallkronor och kinesiska vaser. Hon sjunker ner på en viktoriansk stol, korsar benen och berättar om Ingmar Bergmans arbetsmetoder.

– Han gav sällan detaljerade instruktioner. Jag minns när vi skulle filma självmordsscenen i Ansikte mot ansikte. Han sade bara ’Ta pillren och lägg dig ner’. Sedan hörde jag honom säga till en kollega i teamet: ’Bytte du sömntabletterna mot sockerpiller nu?’.

Det räckte för att göra Liv Ullmann osäker.

– Jag skakade på handen när jag tog första pillret, mitt hjärta rusade, han sade inte ’bryt’ utan fortsatte bara filma, så jag lade mig ner på sängen i mitt flickrum, där var tapeten på väggen och jag följde blommönstret med fingret, det var så vackert, jag var så lycklig, ’vilken tid dör jag?’ undrade jag och kollade på armbandsuret. Hela tiden fortsatte han filma. Det blev tagningen som kom med i filmen.

undefined
Foto: Charlie Clift

Liv Ullmann är en mästare med små medel. En oroad rynka mellan ögonbrynen, en hastig darrning på handen som tänder cigaretten. Vid flera tillfällen har hon sett sig själv upplösas inför publiken.

– Just i det ögonblicket tror jag på det. Jag tillåter karaktären att kanaliseras genom mig, men det är Liv Ullmann som står där. Det handlar om en förnimmelse, något outsagt inom mig själv. Det är väven som väver väven, rollen som spelar rollen. Ibland hittar man det som skådespelare, man är verkligen rollen, och man märker det även på publiken. De tittar inte på mig som Liv Ullmann längre, de ser någon annan.

Liv Ullmann – vars pappa var utlandsbaserad flygplansingenjör– föddes i Tokyo och växte upp i Japan, New York och Toronto. Efter faderns död flyttade familjen hem till Norge. Hon studerade teater i London under 1950-talet och debuterade i Stavanger med en uppsättning av Anne Franks dagbok.

Under ett besök hos vännen Bibi Andersson i Stockholm sprang hon in i Ingmar Bergman. Hon erbjöds en roll och det blev starten på ett 42 år långt samarbete. Hon minns kvällen då Ingmar Bergman mötte Woody Allen.

– Woody Allen och jag arbetade ihop och han frågade om han fick träffa Ingmar, så jag arrangerade mötet i New York. Woody hämtade mig i limousin, satt knäpptyst i bilen dit och i hissen upp. När Ingmar öppnade dörren till sin hotellsvit log de bara mot varandra. De satt tysta genom middagen och bara beundrade varandra. De sade inte ett ord på hela kvällen. När vi åkte hem sade Woody Allen ’Tack Liv’ och senare ringde Ingmar och sade ’Detta var riktigt stort’.

Liv Ullmann fortsatte samtala med Ingmar Bergman fram till hans bortgång 2007. När slutet närmade sig chartrade hon ett plan och flög från Norge till Fårö.

– Jag visste att det var nära den dagen, jag hade det på känn, så jag åkte dit. Ingmar var på väg bort när jag kom fram, men om han var vid medvetande hade han undrat varför jag var där, för det var ingen annan där, bara sköterskor. I den sista filmen vi gjorde tillsammans hade jag repliken ’Du kallade på mig’. Så jag sade bara ’Ingmar, om du undrar varför jag är här, du kallade på mig’. Han gick bort senare samma natt.

I dag lever Liv Ullmann med sin make i Boston. Dagarna tillbringas med att läsa, skriva och titta på film ("Jag älskar att gå på bio mitt på dagen, jag röstar i Oscarsgalan så jag får 90 dvd-filmer skickade till mig som jag tittar på"). Åldern, 78 år, ter sig främmande.

– Jag glömmer bort det ibland, jag känner mig fortfarande som 13 eller 25. I min ålder inser du att du inte förändras på insidan. Naturen har försatt dig i en ny roll och den matchar inte alltid med hur du känner dig.

Till Toppen