Annons

Arne Melberg:Liv och verk byter plats hos Knausgård

Resonemanget om de homosociala bindningarna i ”Min kamp” har redan väckt debatt. Men framför allt handlar Claus Elholm Andersens avhandling – den första om Knausgårds författarskap – om den icke-fiktiva litteraturen som ett sätt att möta verklighetens fiktionalisering.

Under strecket
Publicerad

Karl Ove Knausgård.

Foto: DANIEL NILSSON/TT Bild 1 av 1

Karl Ove Knausgård.

Foto: DANIEL NILSSON/TT Bild 1 av 1
Karl Ove Knausgård.
Karl Ove Knausgård. Foto: DANIEL NILSSON/TT

Claus Elholm Andersen, dansk litteraturvetare verksam vid Helsingfors universitet, presenterade där nyligen avhandlingen ”’På vakt skal man være.’ Om litterariteten i Karl Ove Knausgårds ’Min kamp’” (Nordica Helsingiensia 39). Avhandlingen består av fem artiklar som publicerats i litteraturvetenskapliga tidskrifter, samt en lång inledning som presenterar och diskuterar teser och tankegångar. Den bjuder på stimulerande läsning för ett Knausgårdfan, exempelvis om Karl Oves laddade förhållande till den norske Stockholmskompisen Geir, något som motiverat kommentarer om de homosociala bindningarnas litterära betydelse. Detta är förstås intressant men Andersen går inte vidare i den riktningen. När han skriver om Karl Oves problematiska relation till sin demoniske far, så blir den läst i samspel med det som är Andersens verkliga intresse: Knausgårds förhållande till romantraditionen, särskilt till Proust. Jag vill därför utveckla några tankar som motiveras av just detta: på vilket sätt ”Min kamp” förhåller sig till romantraditionen.

Annons
Annons

Avhandlingen driver en bestämd tes, som i sin naknaste form låter så här: ”Min kamp” är en roman. Min kamp är ”först och främst en roman” och bör ”läsas och tolkas som en sådan”. ”Min kamp” är ”litteratur och icke liv”. Min kamp är ”ren litteratur”. Med sin tes opponerar sig Andersen mot en del kommentatorer som trevat efter alternativa termer till roman, inte minst motiverat av att Knausgård själv både i och utanför romanen har deklarerat att han är färdig med, just, romanen, och i stället ville beskriva sig själv och sitt liv, just som det var och är. Sådana deklarationer betraktar Andersen som rökridåer. I stället insisterar han på en distinktion mellan den Karl Ove som återfinns i texten och den Knausgård som skrivit texten. Dessa har visserligen samma namn men är ändå olika personer och Andersen avläser en ”spänning” på en rad nivåer mellan dessa två inkarnationer av Karl Ove Knausgård och just spänningen avgör, hävdar Andersen, att det handlar om en roman.

Detta med namnen är romanhistoriskt intressant. För Proust var det viktigt att hålla isär den anonyme huvudpersonen från berättaren. Den första lever det liv som den andra minns och återberättar. Så brukar det vara i självbiografiska romaner men mönstret har ändrats på senare tid, inte minst i Norge med författare som Dag Solstad, Espen Haavardsholm och Nikolaj Frobenius: dessa skrev i början av 2000-talet romaner där huvudpersonen bär författarens namn, något som skapade en livlig norsk diskussion om romanens gränser. Marken var med andra ord väl förberedd när Knausgård kom med sin roman där han insisterar på en fullständig identitet mellan författare, berättare och huvudperson.

Annons
Annons

Eller gör han? Andersen har letat fram en essä av Knausgård (från ”Själens Amerika”) där denne talar om avståndet ”mellan ’jag’ och den som skriver ’jag’”. Sammanhanget är att Knausgård tillbakavisar viss kritik mot ”Min kamp” som han menar är missriktad: misstaget är att man har uppfattat åsikter och beteenden som Karl Ove har i romanen som Knausgårds egna. Han misstänker att detta beror på ”osäkerheten i läsarkontraktet” betingad av att ”bokens jag är densamma som författarens och att boken hävdar att detta har hänt i verkligheten”.

Men även om han och boken hävdar detta så har han ändå utnyttjat ”romanformen” och därmed installerat det där avståndet ”mellan ’jag’ och den som skriver ’jag’”. Så skriver Knausgård i sin essä. Man förstår att han är trött på att tillvitas meningar och hållningar som han under romanskrivandet minns att han en gång haft. Att han exempelvis minns att han som 18-årig lärarvikarie anfäktades av erotiska fantasier kring en 13-årig elev betyder ju inte att han skulle ha några pedofila böjelser i dag – för att nu anspela på den diskussion som laddats i periferin av Andersens avhandling. Samtidigt vet förstås Knausgård att man i litteraturvetenskapen gärna talar om det ”självbiografiska kontraktet”, som innebär att berättare och huvudperson bär samma namn. Och att ”romankontraktet” skiljer dem åt. Knausgård vill med andra ord upprätthålla det romankontrakt som han samtidigt bryter genom att skriva under det självbiografiska kontraktet.

Frågan är om distinktionen ”mellan ’jag’ och den som skriver ’jag’” räcker för att göra det skrivna till roman och fiktion och skönlitteratur. Redan Montaigne tänkte sig, som Knausgård, att skriva om sig själv samtidigt som han upptäckte skillnaden mellan sig själv som skribent och sig själv som den figur han skriver om. Det faller ändå ingen in att kalla essäernas Montaigne för en romanfigur; inte heller Rousseau i ”Bekännelserna” eller Nietzsche i ”Ecce homo” eller Anaïs Nin eller Gombrowicz i sina dagböcker. För samtliga gäller att de förutsätter en distinktion mellan författare och huvudperson utan att de därmed skriver romaner.

Annons
Annons

Andersen hävdar, som sagt, att Knausgård gör vad romanförfattare alltid har gjort men bortser ifrån att många andra, som inte skriver romaner, gjort detsamma. Men namn- och kontraktsfrågan leder ändå till misstanken att Knausgård både försöker upprätthålla romanformen och samtidigt överskrida traditionen och skapa någonting nytt.

Jag vill utveckla den misstanken utifrån en passage i andra delen av ”Min kamp”. Karl Ove konstaterar där att han ”mer och mer har tappat tron på litteraturen”. ”Det var kanske det att vi var fullständigt ockuperade av fiktion och berättelser. Det hade gått inflation i detta. Vart man vände sig stötte man på fiktionen.” Det handlar inte bara om romaner utan om att verkligheten blivit en serieproducerad fiktion och att ”kärnan i all denna fiktion, sann eller icke sann, var likhet”. Allt likadant. Denna upplevelse gör att Karl Ove tappat lusten att skriva; när allt är fiktion saknar fiktionen värde och ”det enda som jag såg något värde i, som fortfarande gav mening, var dagböcker och essäer”, där stämman, blicken, personligheten visar sig direkt.

Kan det vara så att Knausgård i denna passage sätter fingret på något som är nytt i den meningen att det kännetecknar livet som det numera ser ut i vår del av världen och att hans slutsats – att det icke-fiktiva skrivandet är det som fortfarande duger – betingas av denna observation? Att han således faktiskt förnyar traditionen, romanen och litteraturen i kraft av att reagera med och mot något som kännetecknar vår aktuella livsvärld men inte funnits tidigare, åtminstone inte i samma utsträckning? I så fall får man nyläsa det citat som blivit motto och titel till Andersens avhandling: ”Man ska vara på sin vakt när olika händelser formas till en berättelse, för berättelser hör hemma i litteraturen och inte i livet.” Det citatet kommer från slutet av del sex, när Knausgård gör sig beredd att lämna romanen och litteraturen. Men det som har motiverat hans skrivande är, att döma av passagen från del två, att det är ”livet” som fiktionaliserats till ”berättelse”. Vi lever i fiktion, därför behöver vi icke-fiktiv litteratur.

Annons
Annons

Man kan kanske diskutera om utgångspunkten – verklighetens fiktionalisering – är så ny. Det är lätt att hitta ställen hos Nietzsche som pekar i samma riktning. Och Foucault har därefter förstärkt misstanken att verkligheten, som vi lever och upplever den, är om inte en fiktion så åtminstone en konstruktion. Knausgårds utgångspunkt kan ändå vara förhållandevis ny: verklighetens fiktionalisering har nog tagit betydlig fart på 2000-talet i takt med den mediala utvecklingen. Nu är vi ”ockuperade” av berättelser: händelser och nyheter är berättelser. Individualitet handlar om att lansera sig själv som berättelse. Politik handlar om konkurrerande berättelser. Inte så konstigt då att litteraturen försöker hitta ett språk som strider emot berättelsens fiktion. Låt mig därför pröva tanken att Knausgård verkligen gör något nytt genom en jämförelse med Proust.

Andersen gör ett stort nummer av en sådan jämförelse. Han menar att Knausgård ”skriver upp sig emot” Proust, både som en viktig föregångare men också en som måste detroniseras – fadersgestalter måste detroniseras – och att ”rädslan för Prousts inflytande” är ”utgångspunkten för hela romanen”, detta i enlighet med Harold Blooms modell för litterär påverkan. Men är inte skillnaden viktigare? Hos Proust är det berättelsen som skapar substans och mening. Livet består av flödande tid. Först konsten kan höja livet ur tiden och därmed skapa dess mening. Hos Knausgård verkat det vara tvärtom, att döma av det anförda citatet (och många andra ställen): livet är redan färdigordnat i fiktion och berättelse, allt är likt allt annat. Det litteraturen kan göra är att dokumentera ett fiktionsbefriat liv, som inte är likt alla andra liv utan som är unikt men också laddat av livets alla motsättningar och tillfälligheter. Som har sin egen stämma. Om Prousts projekt med en berömd formulering är: ”Marcel blir författare” – så blir motsvarande hos Knausgård: ”Karl Ove slutar som författare.”

Annons
Annons

Man kan nog diskutera i vilken utsträckning de olika projekten lyckas. Vi läser inte Proust för att höja oss över tiden utan snarare för att få dyka ner i hans tid och dess flöde. Och jag håller gärna med Andersen om att ”Min kamp” ändå är en roman. Men det är en roman som handlar om att den litterära fiktionen inte längre har någonstans att ta vägen i en värld där fiktionen råder. Att man hellre – som Montaigne och Nin och Gombrowicz – borde skriva dagböcker och essäer. Är det inte just det som Knausgård har börjat göra efter att han äntligen blev färdig med romanen? Han måste leva med alla de sammanblandningar och missförstånd som hans roman har inviterat till, men kanske kan han ställa allt till rätta i sina essäer, där han kan tala med egen stämma. Om han nu inte upptäcker, som Montaigne, att också essän skiljer på den som skriver och den som lever det skrivna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons