Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Håkan Lindgren: Litteraturkritiken måste bli bättre än SVT:s ”Babel”

Programledare Jessika Gedin i Babelstudion.
Programledare Jessika Gedin i Babelstudion. Foto: CARL-JOHAN SÖDER/SVT

Nyss hemkommen från Köpenhamn vet jag vad jag skulle vilja se mer av. I stället för ännu en författarintervju på scen skulle jag vilja se fler litteraturkritiker samtala offentligt.

På Nørrebro ligger Møllegades boghandel, en liten, ideell bokhandel fylld med böcker från små förlag. Så gott som varje titel på hyllorna lyckas se oförskämt intressant ut. För ett par veckor sedan startade de sin kritikersalong: fyra väl förberedda kritiker samtalade om två böcker. Mängden av rosa post-it-lappar som fladdrade från de boksidor de tänkte citera skvallrade om att de tyckte att det skulle bli kul – och det blev det också.

Författarsamtal i all ära, men att ta del av ett samtal mellan kritiker är något helt annat än att lyssna på en författare som sitter bredvid en hjälpsam och lagom beundrande intervjuare. På Møllegades boghandel samtalade Kizaja Routhe-Mogensen, Nicklas Freisleben Lund, Kristin Vego och Solveig Daugaard om Josefine Klougarts ”New forest” och Caspar Erics ”Avatar”. Det som imponerade var den kvalificerade nivån på diskussionen. De danska kritikerna var mycket bra på att sätta ord på sina iakttagelser och sina invändningar, för de var givetvis inte överens.

Annons
X

Det är synd att se ett verkligt proffs som Jessika Gedin ställa frågor av typen: ’Du har skrivit en bok om din skilsmässa – hur kändes det att skilja sig?’

Ifall någon undrar om sådant drar folk: det var fullt ända fram till ytterdörren med en övervägande ung publik, som var välkommen att delta i samtalet. På Litteraturhuset i Bergen har jag sett samma sak. Där pågår Kritisk kvartett: tre fasta plus en gästande litteraturkritiker tar sig an fyra böcker. Även det var välbesökt när jag var där. Litteraturhuset i Göteborg har sedan ett år tillbaka sin Kritikersalong, ledd av Jenny Högström. Borde det inte vara dags för Stockholm att göra något liknande?

Gemensamt för alla dessa scener är att författaren inte är bjuden. Det är boken som ska stå i centrum. Det vill säga raka motsatsen till SVT:s litteraturprogram ”Babel”, som sedan länge har övergått till att göra hur-känns-det-journalistik. Programmet handlar inte om vad personerna i boken känner eller vad läsaren känner, bara om vad författaren förväntas känna. Det är synd att se ett verkligt proffs som Jessika Gedin ställa frågor av typen: ”Du har skrivit en bok om din skilsmässa – hur kändes det att skilja sig?”

För att vara pedagogisk: syftet med en kritikersalong är inte att komma fram till om en bok är bra eller dålig. Syftet är att vara en del av ett intressant och levande offentligt samtal om litteratur, vilket för övrigt är samma syfte som den tryckta kritiken har. En kritiker som reducerar sig själv till att säga ”ja” eller ”nej” löper risken att ersättas av en siffra eller en betygssymbol.

När jag ändå håller på att önska mig saker kan jag lika gärna önska stort: om det blir någon form av kritikersalong i Stockholm, varför inte bjuda in kritiker från de övriga nordiska länderna? De bästa texter om Lars Norén och Stig Larsson som jag har läst har skrivits av kritiker från ett grannland. Ibland är det först på ett lands avstånd som man har den nödvändiga distansen.

Annons

Programledare Jessika Gedin i Babelstudion.

Foto: CARL-JOHAN SÖDER/SVT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X