Alexandra Borg:Litteraturhistorien i tjugosju meningar

Dillonska meningsskapare: William Shakespeare, Gertrude Stein och Joan Didion.
Dillonska meningsskapare: William Shakespeare, Gertrude Stein och Joan Didion. Foto: TT, Alamy, AP 

Trots att den är en av språkets mest fundamentala beståndsdelar är det få som ägnat meningen som litterär form någon större uppmärksamhet. I ”Suppose a sentence” stannar Brian Dillon upp vid några av historiens mest fascinerande satser. 

Under strecket
Publicerad
Annons

Han hade förväntat sig ett bättre gensvar. När Marcel Proust år 1912 lät Paris mest namnkunniga förläggare ta del av ”Du côté de chez Swann” möttes han av ointresse. André Gide, då lektör på Gallimard, hakade upp sig på ordet ”kota” (vertèbre) i beskrivningen av ett framskjutande pannben. Andra tråkades ut av det stillastående tempot och den märkliga inledningen: en 50 sidor lång skildring av en mans sömnsvårigheter spådde knappast försäljningssuccé. Även interpunktionen var egendomlig; de filigranlika meningarna tog aldrig slut. Första delen i det som skulle komma att bli en av världens mest berömda romaner, det mäktiga, 3 000 sidor omfångsrika ”På spaning efter den tid som flytt”, blev inte antagen. 

Nu kan sägas att Proust faktiskt sparade på det stilistiska artilleriet. Meningarna i den första delen är långt ifrån lika elaborerade som i de senare. En mening i del 4 sträcker sig till exempel över två sidor. I det franska originalet omfattar den 847 ord, 115 kommatecken och tio semikolon.  Flerskiktade meningar av detta slag, och det förekommer många, kan tyckas vara ett utslag av författarens lättja eller snobbism. Vid närmare anblick går de dock i linje med romanens ärende: undersökningen av sambandet mellan minne och varseblivning. Prousts satsradningar och detaljrika beskrivningar har till syfte att illustrera en överkänslig människas associationsbanor och tankegångar. 

Annons
Annons
Annons