Annons

Ingeborg Löfgren:Litteraturen lika farlig som livet självt

Att läsning gör oss till bättre människor är något som hävdas med jämna mellanrum. Men föreställningen att böcker i sig skulle vara nyttiga och goda är lika absurd som tanken att livet nödvändigtvis skulle göra oss till bättre människor.

Publicerad
Foto: IBL

Blir vi bättre människor av att läsa skönlitteratur? Har läsning den praktiska nyttan att den gör oss till mer moraliska, mer empatiska medmänniskor? Med jämna mellanrum tas frågan upp i kultur- och litteraturdebatt. Men frågeställningen är förstås betydligt äldre; redan Platon och Aristoteles diskuterade diktkonstens värde och förädlande inverkan – eller frånvaron därav. Under upplysningen, och i och med att estetiken uppstod som självständigt ämne under 1700-talet, växte tilltron till litteraturens förädlande kraft. Många forskare menar att litteratur och konst också efter hand, i takt med den tilltagande sekulariseringen, kom att i större utsträckning överta religionens roll som förvaltare och förmedlare av andliga och moraliska värden. I dag har frågan sin aktualitet inte minst genom den krissituation som såväl humaniora i allmänhet som litteraturvetenskap i synnerhet upplevs befinna sig i.

Behöver vi verkligen litteraturvetenskap och för vad i så fall? För vem skriver humanisten och vad ska han eller hon förmedla? Talar vi om bevarandet och spridandet av traditionell bildning, eller en viss hantverksmässig kompetens att tolka texter? Frågan om litteraturens värde får i förlängningen konsekvenser för just de verksamheter som på olika vis bygger på att litteraturen är värdefull för oss, såsom litteraturvetenskap som universitetsämne, litteraturundervisning i grundskolan, biblioteken och förlagen, litteraturkritiken och recensionsverksamheten etcetera.

Det finns många svar på vad som kan göra läsandet av skönlitteratur ”nyttigt”: det sägs vara allmänbildande, förfina språkkänslan, ge förbättrad textförståelse och så vidare. Ett svar som tycks ligga många varmt om hjärtat handlar dock om litteraturens eventuella förmåga att öka vår förståelse för andra människor. Tanken är att jag – genom att gå in i någon annans ord, tankar och sätt att se på världen – ska kunna vidga mitt empatiska universum. Jag får i läsningen låna erfarenheter som inte är mina och kan på så vis få insikter om hur någon, kanske en för mig främmande eller rent av motbjudande karaktär, kan tänka och känna. När jag följer denna person i berättelsen får jag känna med honom/henne, det vill säga vara empatiskt deltagande. Följdfrågan i denna debatt lyder då ofta: leder denna litterära empati också till ökad empati i verkliga livet? Blir vi i förlängningen bättre människor av att läsa skönlitteratur?

Annons

Det finns både starka ja- och nej-svar på denna fråga. Filosofen Martha C Nussbaum hör med ”Love’s Knowledge” (1990) och ”Poetic Justice” (1995), till de mer kända förfäktarna av litteraturens moraliskt uppbyggliga kraft, medan någon som John Carey, med sin ”What Good are the Arts?” (anmäld under strecket 24/3 2007), i dylika tankar snarare ser ett försåtligt självbedrägeri. Vad betvivlarna ofta betonar är att empatin kräver igenkänning och identifikation. Om då det som möter mig i det litterära verket är för olikt mig själv finns risken att jag snarare än att försöka förstå den Andra antingen tröttnar och lägger ifrån mig boken (den handlar ju inte om mitt liv, mina intressen och problem) – eller på falska grunder tror att jag förstår det främmande när jag i själva verket bara speglar mig i de sidor där jag kan skönja min egen gestalt. Min ”förståelse” kan präglas av estetisering och exotism; med glasögon slipade av klass, kön, hudfärg, etnicitet, sexuell läggning etcetera, silas då det väsentligen annorlunda bort. Också själva tanken att det skulle finnas vissa moraliska insikter att nå, betraktas med skepsis – vems moral, vems ”insikter” upphöjs till allas? Anar vi inte här djupa spår av exempelvis vit, manlig, västerländsk värdeimperialism?

Vad som ofta tas upp i sammanhanget är att vi framför allt saknar vetenskapliga belägg för att litteratur gör oss mer empatiska. Man tänker sig då gärna att denna empati ska manifesteras i mätbara handlingar i den läsande människans liv, handlingar som vi tydligt ska se är följden av den litterära empatiska träningen. Både Carey och en forskare som Suzanne Keen med sin ”Empathy and the Novel” (anmäld under strecket 19/6 2008) kritiserar den tanken utifrån bristen på vetenskaplig evidens. Medan Carey hävdar risken att alltför stor inlevelse i litteraturen kan locka oss att fly livets och reella människors problem, är Keen mer måttfull. Hon kan sägas instämma med Thomas Anderberg, som i en essä i DN 26/9 2008 konstaterade: ”Läsningen gör oss alltså inte med nödvändighet godare.” Detta är alldeles sant. Men vore det inte också en alldeles absurd sak att kräva av litteratur(en)? Ja, starkare ändå: vore det på något vis moraliskt önskvärt?

I striden mellan besvararna av frågan ”Gör litteratur oss till bättre människor?” tas frågeställningen oftast för given. Men själva formuleringen är tämligen problematisk. Frågan tycks så allmänt ställd att dess innehåll mer eller mindre späs ut till intet. Vilken slags litteratur talar vi om och vilka läsesammanhang? Tas det hänsyn till om läsningen äger rum till exempel i kvinnojourens lokaler och syftar till att bättre förstå och göra något åt kvinnomisshandel, huruvida det rör sig om nöjesläsning, eller läsning som syftar till att få mig att somna och sluta oroa mig för morgondagens arbete? Det är något djupt bekymmersamt i hur man tycks se litteratur som något enhetligt nog att ge ett generellt och gemensamt omdöme. Jag tror vi kan se hur missvisande detta blir om vi jämför vårt deltagande i litteraturen med vårt ”deltagande” i livet, genom att ställa den motsvarande frågan: ”Gör livet oss till bättre människor?”

Det vill säga, blir vi med nödvändighet bättre och godare människor ju längre vi lever? Naturligtvis inte; i alla fall inte med nödvändighet . Vi kan bli bättre – och sämre – flera gånger och i olika avseenden under ett liv. Livet förser oss med en mängd olika möten, upplevelser, sammanhang. Det ställer oss i hunger och nöd eller i mättnad och välmåga. Vi föräras vänner, kärlek, trygghet, familj – eller förnekas desamma. Likväl brukar vi vilja säga att det är samröret med människor som möjliggör vår empatiska utveckling – men med det menar vi naturligtvis inte att allt samröre med alla människor i alla sammanhang har en förädlande inverkan. Bödelns samröre med sitt offer i tortyrkammaren gör knappast honom/henne till en bättre människa.

Jag tror att liknelsen mellan litteratur och liv i många avseenden är träffande och hjälpsam. Läsning av litteratur är ju också en del av våra liv och i våra liv spelar den en mängd olika roller. Vi gör olika saker med litteratur. Men detta tycks glömmas bort när man säger sådant som: ”Ska man läsa böcker för att bli en bättre, klokare och mer vidsynt människa? Mycket vackert har sagts om litteraturens goda inflytande på människan, men det vetenskapliga stödet är svagt.” Låt oss backa några steg: hur kan man alls på vetenskaplig väg avgöra när en människa är ”bra”, ”klok”, ”vidsynt”? Är det frågor som vi avgör vetenskapligt? Detta är i varje fall inte hur vi normalt fäller omdömen och pratar om människor som goda, vidsynta eller kloka. Hur mäter vi på ett tillfredsställande och rättvist sätt graden av empati hos någon – före och efter läsningen av en roman eller två eller ett halvt livs läsning? Ett problem i talet om vad litteraturen gör med oss , är att man nästan tycks tänka sig moralisk påverkan som en slags mekaniskt skeende. Men litterära verk är inte maskiner som utsätter passiva läsare för något liknande strålning, hetta eller ett fast tryck, vi gör något när vi läser och vi kan läsa på olika sätt och vi lär oss också läsa på olika sätt i olika syften och sammanhang. Vår aktivitet i läsningen är central för litteraturens moraliska relevans.

Och här finns även en inte alltid tillvaratagen potential. Det finns stundtals något mycket sorgligt i både litteraturundervisning, tolkning och kritik när det kommer till frågan om litteratur och moral. Ända sedan den ryska formalismens tid har den ”sofistikerade läsaren” lärt sig att moral är ett mycket farligt område att närma sig om man vill behålla sin intellektuella prestige. Det finns förstås en fullt befogad skepsis mot en naiv, trångsynt eller censurerande moralisk diskussion av litteratur. Men bejakandet av moralisk förståelse och problematisering av litteratur är inte alltid liktydigt med rop efter censur. Det är ett sätt att ta litteratur på allvar. Än i dag lever en slags ryggradsmässig fördom kvar att den som läser moraliskt inlevelsefullt med nödvändighet läser distanslöst och plumpt. Något som inte alls måste vara fallet. En anledning till varför litteratur är värdefullt för oss är ju för att den på olika vis berör oss: den provocerar oss, utmanar oss, besegrar oss, får oss att tänka nytt, får oss att tänka fel, bländar oss, frestar oss, frälser oss och så vidare. Litteratur berör oss för att livet berör oss och hur distanserat man än kan tycka att viss litteratur förhåller sig till livet så är också det en slags skildring och gestaltning av ett möjligt förhållningssätt till detta liv.

Litteraturen är, på ett sätt som både liknar och skiljer sig från livet, ”fri”. Det finns mycket som vi aldrig skulle drömma om att göra i verkliga livet men som vi kan hänge oss åt i litteraturen. Det finns gånger då vi (med rätta eller inte) är övertygade om att denna gräns mellan det litterära fantasilivets utsvävningar och det vardagliga livet kommer förbli stabil för oss. Det finns också gånger då vi (med rätta eller inte) upplever att den börjar skaka och svaja. Det finns fall då läsning och tänkande långsamt eller snabbt hjälper till att gro fram en handling. Det finns fall då läsningens gyllene frön eller draksådd med avseende på handling faller i obördig jord. Litteraturen gör oss inte med nödvändighet bättre.

Den gör oss inte nödvändigtvis sämre heller. Den kan göra både och, den bär därmed på samma genuina och ofrånkomliga ”farlighet” som livet självt – som var och en måste lära sig möta och bemöta, och man vet inte hur det går förrän berättelsen är slut. Vad som är viktigt att komma ihåg är att vi varken möter livet eller litteraturen som passiva objekt i ett mekaniskt skeende. Den positiva moraliska inverkan jag tänker mig att litteratur kan ha har inget att göra med att den skulle ”förbereda” eller ”aktualisera” våra ”moraliska mekanismer”. Snarare handlar det om något mer personligt och utmanande, om mötet med litteraturen som en samvetsfråga: den erbjuder oss att tänka på, väga och ta ställning till andras ord och hur/om de passar våra liv – eller strunta i att göra det.

Är det inte just det som gör våra moraliska omdömen så svåra och stundtals ångestfyllda: det finns inget auktoritativt facit, jag kan inte gå till någon annan och försäkra mig om att jag valde rätt – jag bär ansvaret själv . Litteraturen kan inte tvinga oss till något, vare sig att bli moraliska, omoraliska eller amoraliska. Om och hur vi vill svara på dess tilltal är upp till oss själva. Den läsning vi undfår kan ge oss olika rikedomar på den fronten, i form av möjligheter. Vår bakgrund och hur vi initierats att läsa, hur vi lärt oss att tala om litteratur och så vidare ger oss också olika förutsättningar att gå denna utmaning till mötes. Här finns det inga garantier som vare sig livet eller litteraturen kan ge oss att vi verkligen blir bättre människor. Men å andra sidan, om så vore fallet – om litteraturen med nödvändighet hade en särskild effekt på oss – på vilket sätt hade det då rört sig om moral ?

Ingeborg Löfgren
är doktorand i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet

Annons
Annons
Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons