Annons

Litteraturen förenar öst och väst

Ni i väst överdriver skillnaden mellan öst och väst, säger den rumänske författaren Mircea Cartarescu. Det är inte olika kulturer, bara olika sätt att se på samma kultur. Men han betonar en skillnad: den starka litteratur som finns i östra Europa.

Under strecket
Publicerad

En bok om allt. Att uttrycka allt som fanns inom honom och ersätta det verkliga universum med sitt eget. Det var inga små ambitioner Mircea Cartarescu hade med sin första prosabok, den digra novellsamlingen Nostalgia som han skrev mellan 26 och 30 års ålder. Så det var givetvis frustrerande när den första utgåvan censurerades. Det var på Ceaucescus tid, om än bara veckor före diktatorns fall 1989. - Genast efter revolutionen publicerade jag mina böcker ocensurerade. Det var en nödvändighet, ingen gillar att få sitt verk stympat. Jag träffar Cartarescu i en tom föreläsningssal i den utvändigt ståtliga men invändigt nedslitna universitetsbyggnaden mitt i Bukarest. För han är inte bara Rumäniens största nu verksamma författare, utan också lektor i rumänsk litteratur. Vi kommer osökt in på förhållandet mellan öst och väst. Cartarescu tycker att de östeuropeiska kulturerna är orättvist misskända i väst. Fast egentligen finns det nog en ny järnridå av ömsesidiga fördomar. - Här tycker vi att västmänniskor är ytliga och okultiverade. Det är de klichéer som vi använder på amerikanerna, cocacola- och mcdonaldskulturen. Det är ett fruktansvärt misstag. Och likadant åt andra hållet: Västerlänningar verkar se på oss i öst som helt kuvade och förstörda av kommunismen.

Annons

Trots att han alltså själv varit offer för litterär censur tycker han att skräckbilden i väst är överdriven. - Censurmekanismen fungerade dåligt, som allt annat i Rumänien. Censorerna var oftast författare själva. Bra eller dåliga, de var hur som helst involverade i det litterära livet och hade inte råd att utöva censur mot sina kollegor. Därför var allt förhandlingsbart. Och förhandlingarna ägde inte alls rum i något Kafkaliknande ämbetsverk eller orwellskt sanningsministerium, utan över en kaffe och kaka på ett kafé. - Visst fanns det sådant som var omöjligt att trycka, som kritik mot ”kungafamiljen” Ceaucescu. Eller något religiöst och sexuellt - fru Ceaucescu var mycket pryd. En roman som kritiserade kollektiviseringen av Rumäniens jordbruksnäring kunde publiceras, men inte en oskyldig bok om kärlek. Det var rena galenskapen. Men censuren var inte så diabolisk som många i väst tror, den var mer som en schweizerost än en betongvägg. Cartarescus första prosaverk Nostalgia, som kom på svenska i fjol (recenserad i SvD 3/5 2002), är en tjock samling egensinniga, surrealistiska noveller som sjuder av barndomens och ungdomens våldsamma sensibilitet. Den första utgåvan stympades av censuren för att en av hjältinnorna hade samma förnamn som fru Ceaucescu, Elena. En av novellerna fick byta namn från Arkitekten till Organisten, för den riskerade att läsas som en politisk satir över Ceaucescu (som ironiskt kallades den Store Arkitekten för sitt sätt att förstöra Bukarest). En annan historia, Roulettspelaren, togs helt bort för att den bedömdes ge en för svart världsbild.

Annons
Annons
Annons