Annons
X
Annons
X

Michael Azar: Litterär vedergällning för klassiskt mord

(uppdaterad)

I dag tillkännages årets Goncourtpristagare. En av de fyra finalisterna är Kamel Daouds ”Mersault, contre-equête”, ett postkolonialt svar på Albert Camus ”Främlingen”, där den bortträngda historien om den dödade namnlösa araben blir centrum för en egen berättelse.

Kamel Daoud (född 1970).
Kamel Daoud (född 1970). Foto: BERTRAND LANGLOIS/AFP

Sommaren 1942 skjuts en algerier ihjäl på en strand i det franska Algeriet. Mördaren är en ung fransman vid namn Meursault. Ställd inför rätta skildrar han sitt livs historia. Juryn får möta en yngling som verkar leva obekymrad över dagarnas gång. I hans ögon tycks allting framstå som likvärdigt. Meursault känner inte ens någon verklig ånger över sin gärning, under alla omständigheter avstår han från att rättfärdiga den. När åklagaren uppmanar honom att svara på varför han dödade ”araben” får han bara ur sig att ”det var på grund av solen”.

Domstolen dömer honom till döden. Det märkliga är emellertid att den franska rättsapparaten verkar vara mindre bekymrad över mordet än av Meursaults själsliv. Den är rentav mer bestört av hans likgiltighet inför fosterlandets heliga principer än av arabens död. Och det allra mest upprörande, säger åklagaren, är att detta ”moraliska monster” inte gråtit på sin egen mors begravning.

Meursaults berättelse har nått miljontals läsare världen över. Den har gett oss en obeveklig inblick i människans främlingskap i en absurd och slumpartad värld. Talrika existentiella meditationer över mänsklighetens villkor har följt i dess spår. Därmed har de flesta blivit lika förledda av Meursault som en gång den franska domstolen. Det hävdar i alla fall Haroun, den mördades yngre broder, som nu, mer än 70 år efter mordet, trätt fram för att kräva upprättelse. Han gör gällande att Meursaults försvarstal blott varit en avledningsmanöver för att få oss att negligera det faktum att han gjort sig skyldig till ett brutalt mord. Är det inte anmärkningsvärt, undrar han, att den mördade i Meursaults berättelse varken har ansikte, namn eller historia? Att han, trots att han dyker upp mer än tjugo gånger, aldrig beskrivs som någonting annat än just ”araben”? Det mest verkningsfulla sättet att förringa ett mord, menar Haroun, är givetvis att nedtysta och osynliggöra offret.

Annons
X

Den åldrige algeriern ämnar nu ge sin version av historien. Han är bitter. Likt Hamlet, plågad av faderns vålnad, har Haroun varit tvungen att bära både den mördade brodern och den sörjande modern på sina axlar. Han har sett sitt eget liv förtona i skuggan av detta mord som trots alla förflutna decennier förblivit höljt i dunkel: vad gjorde brodern egentligen där och varför avlossar en påstått likgiltig ung fransman hela fem skott i hans kropp?

Harouns uppgörelse med Meursault har lett honom till att påbörja en helt ny utredning, en veritabel ”mot-utredning” (une contre-enquête) kring mordets mystiska omständigheter. Mot Meursault som hävdar att världens absurditet består i mötet mellan människans meningsträngtan och universums tystnad, menar Haroun att den snarare består i att en fransk kolonist kan döda en koloniserad arab medan rättvisan tittar åt ett annat håll. Det är i sanningens och den verkliga rättvisans namn som ”hela historien måste skrivas om”. Och denna gång ska Moussa, så heter brodern, återfå det namn och den historia som Meursault berövat honom.

Nu ställer sig troligen en del läsare frågan: men är inte både Meursault och araben bara uppdiktade gestalter i Albert Camus roman ”Främlingen” (”L’Étranger”, 1942)? Jo, kanske det. Men vilka är i så fall Haroun och Moussa? Är inte också deras historia därmed fiktiv? Harouns berättelse – och berättelsen om Harouns uppgörelse med Meursault – vecklar under alla omständigheter ut sig i en nyutgiven roman med titeln ”Meursault, contre-enquête”, skriven av den algeriske författaren och journalisten Kamel Daoud (Actes Sud). Det är en roman som omedelbart ställer oss inför just denna problematik: var drar man egentligen gränsen mellan det fiktiva och det reella, mellan litteraturen och historien – och mellan Meursaults mord på Moussa och fransmännens massakrer på hundratusentals algerier under den långa annekteringen av Algeriet? Genom den till synes oskyldiga berättelsen om en fransmans mord på en arab i Alger sipprar hela den blodiga historien om Frankrikes koloniala historia i Algeriet fram.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Kamel Daoud är ett namn att lägga på minnet. I Algeriet är han sedan länge en tongivande röst, inte minst som en flitig debattör i de komplexa diskussioner som plågar det sedan 1962 självständiga landet. ”Meursault, contre-enquête” är hans första roman och den har redan väckt stor uppmärksamhet och erhållit ett flertal fina utmärkelser. Nu hägrar även Frankrikes mest prestigefyllda litterära pris: Goncourtpriset.

    Man bör läsa Daouds verk mot bakgrund av en mäktig algerisk litterär tradition som utöver Albert Camus rymmer författare som Kateb Yacine, Mohammed Dib, Rachid Boudjedra och Assia Djebar. Därtill rotar han sig också tydligt i en komplex postkolonial reflektion som, med den algeriska erfarenheten som nav, sträcker sig från Frantz Fanon till tänkare som Jacques Derrida, Jean-François Lyotard, Pierre Bourdieu och Hélène Cixous. ”Jag lärde mig att läsa, skriva, skrika och spy i Algeriet”, skriver Cixous. Det var här, i det franska Algeriet, som hon med sina egna ögon ”såg hur fransmännen betedde sig som vore landets arabiska befolkning blott osynliga och namnlösa icke-varelser” (”La jeune née”, 1975).

    Daouds roman aktualiserar på ett pregnant sätt alla de frågor som Algeriets historia gett upphov till. Vad innebar den koloniala ordningen för härskarnas och undersåtarnas förståelse av sig själva och varandra? Hur ger man röst åt alla dem som kuvats och mördats? Vad händer med en befrielsekamp om den måste låna sitt språk och sina principer från just den ordning som den säger sig bekämpa? Genom att underkasta mordet en mot-utredning vill Daoud synliggöra de koloniala mekanismerna för osynliggörande.

    När jag läser ”Meursault, contre-enquête” tänker jag särskilt på Assia Djebars outtröttliga strävan efter att återfinna spåren efter alla de begravda röster (”alla de försvunna och dödade systrar”) som kantar Algeriets förkoloniala, koloniala och postkoloniala historia. I hennes romaner återuppstår de döda för att med tårar, rop och stilla anklagelseakter fylla ut det förflutnas tystnader. I Djebars anda iscensätter Daoud en strategisk annektering av den forna franska kolonialherrens språk genom att låta den bortträngda historien om den döde brodern komma till tals på mördarens eget språk och inom ramen för hans egen berättelse. Daouds roman utgör härigenom ett slags postkolonial vedergällning som tar formen av en lika vördnadsfull som vanvördig dekonstruktion av vad författaren, med sin känsla för förtätningar, betecknat som ”Albert Meursaults” gamla mordhistoria. Den parasiterar på ”Främlingen” genom att peka på luckor i dess uppbyggnad, genom att sätta den i arbete mot sig själv och genom att låta det som verkar och värker i marginalen – den döde namnlöse araben – i stället framträda som berättelsens verkliga centrum. Daoud-Haroun både skriver sig in i och ut ur Camus-Meursaults förlaga, inte för att tillintetgöra den, utan för att lyfta fram dess avklippta trådar, undanskymda möjligheter och politiska lärdomar. Enligt en kritiker i Frankrike har Daoud rentav bemödat sig om att hans roman ska innehålla exakt lika många tecken som Camus mästerverk.

    Men Daouds roman gör inte halt här. Mot-utredningen blottlägger också andra former av förtryck. Haroun söker inte bara rättvisa för Moussa, han drömmer också om ett öde som bara är hans eget, bortom den historia som tvingat honom att offra sitt eget liv för att återge liv åt andra. ”Av min mor fick jag bara tårar; av min bror blott ett lik.” I hans kropp växer en desperation som väntar på utlopp. I hans själ en växande vrede mot de bigotta krafter som bannlyser livets enda sanna glädjeämne: den sinnliga lidelsen.

    Den 5 juli 1962, precis efter att Algeriet förklarat sig självständigt från Frankrike, sluter sig cirkeln: Haroun dödar en fransman. Genom mordet på en fransman-vilken-som-helst känner han sig äntligen befriad från det förflutnas börda. Öga för öga, tand för tand, en Meursault för en Moussa. Inför rättsapparaten, denna gång en algerisk sådan, bekymrar han sig föga om att rättfärdiga sin gärning. Med den nyvunna friheten följer en klarsynthet om det mänskliga äventyrets hisnande grundlöshet. På det hela taget är ju allting likvärdigt och inför livets kastvindar är människorna i grunden oskyldiga. ”De välbekanta vägarna på sommarhimlarna kan lika gärna leda till fängelser som till oskyldig sömn.”

    Och plötsligt står det klart att de båda mördarna Haroun och Meursault, araben och fransmannen, alltmer börja tala samma språk. Daoud visar sig med andra ord inte vara särskilt långt borta från Camus: de går båda till storms mot det absurda i en värld som berättigar sina orättvisor genom de gudligas narrspel och de maktfullkomligas hyckleri. Det spelar föga roll om rättsordningen är fransk eller algerisk. Om Meursault i det första fallet straffas för att han inte gråtit på sin mors begravning hudflängs Haroun i det senare fallet för att han dödat fransmannen ”vid fel tidpunkt”, det vill säga någon timme efter i stället för före självständigheten. En algerisk krigsdomstol deklamerar högtidligt att det finns en avgrundsdjup skillnad mellan att döda i den ärorika nationens namn och att döda på grund av personlig hämndlystnad.

    Sålunda vrider och vänder Daoud på Camus historia för att låta den ge näring åt trängande frågor om relationen mellan våld och identitet, fiktion och sanning. Han frilägger med subtila grepp hur samtidens postkoloniala maktkamper alltid också är en strid om makten över minnet och berättelsen. Kanske erbjuder ”Meursault, contre-enquête” rentav en fingervisning om hur man i en postkolonial tid skulle kunna hantera alla de ouppklarade blodsaffärer som hemsöker oss från det förflutna. I stället för en evig hämndspiral i kött och blod kan vi ha ihjäl varandra i och genom litteraturen.

    Annons

    Kamel Daoud (född 1970).

    Foto: BERTRAND LANGLOIS/AFP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X