Annons
X
Annons
X

Carl Rudbeck: Litterär skatt med en sagolik historia

Ett besök i Paris kan ha inspirerat en präst från Aleppo till sagorna om Aladdin och Ali Baba, som på 1700-talet bakades in i ”Tusen och en natt”. En ny bok sammanfattar samlingens tillkomsthistoria, med orientalister, skojare och lärda lingvister i några av huvudrollerna.

Flygande mattor förekommer i flera av berättelserna  i ”Tusen och en natt”.
Flygande mattor förekommer i flera av berättelserna i ”Tusen och en natt”. Foto: IBL

Då och då talas det om världslitteraturen, alltså inte längre om en nationell kanon utan en global samling av påstått kanoniska texter. Tittar man lite närmare på denna världslitteratur, som naturligtvis har vaga gränser, visar det sig vanligen att den till största ­delen består av västerlandets litteratur som kompletteras med lite välmenande inslag som får det att låta globalt. Gilgamesheposet och Bhagavad-Gita brukar få plats men sällan stora kinesiska romaner som ”Drömmar om röda gemak” eller det lika ­obscena som cyniska mästerverket ”Jinpingmei”.

Så här på rak arm kan jag bara komma på två orientaliska inslag som på egen hand tagit sig in – och inte så att säga kvoterats in – och det är Gamla testamentet samt ”Tusen och en natt”. Att Gamla testamentet finns där är inte så konstigt, men att den arabiska sagosamlingen finns med i detta illustra sällskap är anmärkningsvärt och har en egen historia.

Den som konsulterar handböcker om den arabiska litteraturen kommer snart att märka att ”Tusen och en natt” inte står särskilt högt i kurs. Dess språk är för enkelt, någonstans mittemellan den klassiska arabiskan och talspråket, det är konstlöst och kan förstås av alla. Det är folklig litteratur.

Annons
X

Det var genom en europeisk och orientalistisk intervention som ”Tusen och en natt” fick sin plats i världslitteraturen. Många av dess gestalter, som Sindbad sjöfararen, kalifen Harun al-Rashid och hans kloka minister har blivit lika kända som Hans och Greta. Till viss del är ”Tusen och en natt” en europeisk konstruktion.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Den är inte okänd i den arabiska litteraturen. Den omtalas i tusen år gamla historiska böcker som nämner en persisk sagosamling. Men det är bara en källa – här finns inslag också från den grekiska och indiska litteraturen som sedan kompletterats av för alltid anonyma arabiska sagoberättare. Det ligger i sakens natur är det knappat kan finnas en definitiv, slutgiltig version av ett verk som detta. Olika ­manuskript innehåller olika sagor men alla har de ramberättelsen gemensamt.

    Kung Shahriâr har svikits av sin hustru. Den förbittrade kungen väljer att hämnas på hela kvinnokönet genom att varje dag gifta sig med en kvinna som han låter avrätta följande morgon. Snart finns det nästan inga unga damer kvar i kungariket och då anmäler sig frivilligt kungens ministers dotter Scheherazade. Hon börjar berätta en spännande historia för kungen. I gryningen är hon mitt inne i historien, som fängslar kungen till den grad att han beslutar sig för att skjuta upp avrättningen tills han får veta hur berättelsen slutar. Och så fortsätter det i tusen nätter. Scheherazade berättar med livet som insats och måste se till att en berättelses slut aldrig sammanfaller med nattens. Efter alla dessa nätter och nästan 200 berättelser benådar kungen Scheherazade som blir hans drottning. Sedan, förmodar jag, levde de lyckliga i alla sina dagar.

    Kung Shahriâr med Scheherazade, illustration ur en 1800-talsutgåva av ”Tusen och en natt”. Foto: IBL

    Denna sagoskatt tog Europa med en storm som nu varat i över tre sekel. Det var i början av 1700-­talet som den franske orientalisten Antoine Galland ­råkade hitta ett manuskript från 1500-talet, som var långtifrån fullständigt men som ändå gav hans tid en tillräckligt god idé om verket för att det skulle bli inte bara en fransk utan en europeisk succé. Länge fick resten av Europa nöja sig med en version som utgick från den franska översättningen som, i likhet med de flesta andra översättningar, visade sig ha många märkliga egenheter. Om dessa berättar Paulo Lemos Horta i sin underhållande och väl underbyggda ”Marvellous thieves. Secret authors of the Arabian nights” (Harvard University Press). Han presenterar oss för en märklig samling av orientalister, skojare, tjuvar, bedragare och lärda lingvister som alla kom att bidra till den bok vi har idag.

    En skickelsediger händelse ägde rum i Paris på våren 1709, då Antoine Galland besökte sin vän Paul Lucas som var en äventyrare i kunglig tjänst. Lucas hade skickats ut till orienten för att samla artefakter åt det kungliga kuriosakabinettet. I Aleppo hittade han en medhjälpare, den maronitiske prästen Hanna Diab som fick följa med Lucas till Paris där han träffade Galland.

    I Aleppo levde Diab i en miljö där muntlig berättarkonst var ett uppskattat folknöje. När det visade sig att Gallands version av ”Tusen och en natt” inte kom i närheten av tusen nätter fick Diabs kunskaper komma till nytta. Han berättade sina från Aleppo hämtade historier för Galland som lade beslag på dem och inkorporerade dem i sin version av det arabiska mästerverket. Två av dessa historier, ”Aladdin och den magiska lampan” och ”Ali Baba och de 40 rövarna”, har blivit två av de mest bekanta sagorna. Det märkliga är att de inte har någon arabisk förlaga. De finns inte i några manuskript och har därför kallats ”föräldralösa”.

    Så ungefär har det låtit fram till nu. Horta, som är litteraturprofessor vid New York University i Abu Dhabi, komplicerar berättelsen och återupprättar Diab, som visar sig var mer än bara ett osjälvständigt språkrör som muntligt förmedlade vad han hade hört i Aleppo. Diab kommer själv till tals i sina memoarer ”Från Aleppo till Paris”, där han visade sig vara en författare i sin egen rätt. Hans beskrivningar av magnifika palats och orientaliska underverk har hämtat inspiration av det han såg i Frankrike och vid den ”franske sultanens” hov, som överträffade allt han hade sett i orienten. ­Beskrivningen av Aladdins palats påminner mer om det kungliga slottet i Versailles än om någon orientalisk förlaga.

    Ali Babas bror Cassim, illustration av Maxfield Parrish.

    I den självbiografiska berättelsen framgår att Diab på egen hand kan hantera komplexa tekniker med ramberättelse och underordnade historier. Hans skildring är full av märkliga detaljer, nästan lika osannolika som de som finns i sagorna. I maj 1709 blev han åskådare till en kristen procession ­genom Paris gator. Föregången av 500 munkar såg han en kardinal på en bärstol buren av tolv män. Det märkliga var att kardinalen bars fram under ett skynke eller täcke med arabisk skrift som var den muslimska trosbekännelsen. Det var inte ett tidigt tecken på ett ekumeniskt sinnelag utan på okunnighet. Kardinalen skyddades av ett krigsbyte från franska härjningar i Nordafrika. När sanningen stod klar för de inblandade brände man det nu förhatliga skynket.

    Efter Gallands franska version blev det England som tog sig an uppgiften att ge oss nya versioner och översättningar av ”Tusen och en natt”, som i den engelskspråkiga världen ofta har kallats ”Arabian nights”. Man hittade mer fullständiga förlagor först i Calcutta och sedan i Kairo. Bland major Turner Macans kvarlåtenskap återfanns ett manuskript som anses vara det mest fullständiga. En annan kolonialtjänsteman, William Macnaghten, åstadkom på rekordtid en upplaga av denna text. Macnaghten var något av lingvistiskt underverk som talade persiska, arabiska och hindustani bättre än vad han talade engelska. Denna version är den första som innehåller den längsta berättelsen i hela sagosamlingen, den om Kung Umar och korsfararna, Macnaghten, som stupade i ett av de många ­krigen i Afghanistan, var inte intresserad av att översätta verket utan såg sin utgåva som ett led i det koloniala styret. Han – och flera med honom – menade att engelsmännen måste lära sig främmande språk och sedvänjor för att framgångsrikt kunna styra imperiet. Att ge ut texter som ”Tusen och en natt” var alltså del av en politisk strategi som i praktiken tog avstånd från Thomas Macauleys arroganta och ofta citerade yttrande: en enda hylla i ett bra europeiskt bibliotek är värd lika mycket som hela den inhemska indiska och arabiska litteraturen.

    1800-talet såg en rad mer eller mindre fullständiga översättningar som Horta granskar och som alla har sina brister och förtjänster. Lika lite som det finns en definitiv originaltext finns det en definitiv översättning. Ett problem var hur man bäst skulle ställa sig till de många vågade berättelser och ganska explicita erotiska skildringar som den viktorianska eran knappast tålde. Flera översättare vände bort blicken från dem eller parafraserade. Några översättare verkar misstänkt snabbt ha skaffat sig imponerande kunskaper i arabiska. ­Horta visar att många, bland andra Edward Lane, som också är känd för sitt arabiska lexikon, hade inhemska medhjälpare som gjorde en råöversättning. Medhjälparnas namn och insatser suddades sedan i stort sett ut ur historien.

    Den kanske mest berömda av alla översättare var Richard Francis Burton som lånade – Horta skriver ”plagierade” – en tidigare översättning. Burton själv skriver: ”Naturligtvis kan jag inte arabiska men vem gör det? Man kan lite grann, ett hörn av fältet…”. Burtons översättning är berömd för sina idiosynkratiska kommentarer. Till skillnad från föregångare som Lane ville Burton chockera tidens borgerlighet ­genom att översätta och med illa dold förtjusning lägga ut texten kring berättelsernas erotiska inslag. Horta slutar sin skildring med Burton.

    Knappast någonstans i hans förtjänstfulla historik över detta kapitel i orientalismens historia ­framgår hur underhållande dessa berättelser fortfarande är. Men visst är de på många vis fortfarande problematiska, och då menar jag inte ur ett historiskt–filologiskt perspektiv.

    ”Tusen och en natt” beskriver en kvinnofientlig och rasistisk värld. Om kvinnorna inte låses in och hålls under sträng uppsikt bedrar de omedelbart sina män med till exempel nubiska slavar.

    Risken finns nog att någon beskäftig bibliotekarie gömmer undan boken eftersom den inte är ­förenlig med vår ”värdegrund”, eller åtminstone utfärdar massvis med triggervarningar, för här finns gott om stycken som kan såra känsliga själar.

    Då glömmer man förstås att den visar att litteratur kan rädda liv, och det utan att dela dagens korrekta värderingar.

    Annons

    Flygande mattor förekommer i flera av berättelserna i ”Tusen och en natt”.

    Foto: IBL Bild 1 av 3

    Kung Shahriâr med Scheherazade, illustration ur en 1800-talsutgåva av ”Tusen och en natt”.

    Foto: IBL Bild 2 av 3

    Ali Babas bror Cassim, illustration av Maxfield Parrish.

    Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X