Annons
X
Annons
X

Monica Braw: Litterär kamp mot nya atombomber

Atombomberna över Japan

I dagarna har det gått 70 år sedan atombombningarna av Hiroshima
och Nagasaki. Hiroshimapriset, ett av världens största fredspris, instiftades av den svenska författaren Edita Morris med intäkterna från hennes roman om konsekvenserna, ”Hiroshimas blommor”.

Edita Morris (1903–1988).
Edita Morris (1903–1988). Foto: Privat

Tidigare i år tilldelades Anatoli Mikhailov 2015 års Hiroshimapris. Mikhailov är en av grundarna till European Humanities University där han även är rektor. Ursprungligen låg det i Vitryssland, men dess målsättning – att arbeta för demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och laglig ordning – ledde till att det förbjöds av myndigheterna i Minsk, varför det nu är ett ”exiluniversitet” i Vilnius i Litauen.

Hiroshimapriset är ett av världens största fredspris (cirka 800 000 kr i år) och delas ut av stiftelsen Edita and Ira Morris Hiroshima Foundation for Peace and Culture. Instiftare var den svenska författaren Edita Morris. Grundplåten är intäkterna från hennes roman ”Hiroshimas blommor”. Den kom första gången ut på engelska 1959 och översattes sedan till 29 andra språk och såldes i 3 miljoner exemplar. Den belönades 1961 med Albert Schweitzer-priset. I Berlin sattes den upp som opera med musik av Kurt Weill. Filmrättigheterna såldes till Hollywood. Morris blev hedersmedborgare i Hiroshima.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Edita Morris föddes 1903 som Edit Toll, dotter till Reinhold Toll och hans hustru Alma Prom-Möller. Dennas far var förvaltare på Trolle-Ljungby slott i Skåne och arrendator på närbelägna Sjögård i Gualöv. Editas föräldrar skildes och modern bodde med tre äldre döttrar i Stockholm. Edita växte upp hos sin mormor och sina mostrar tills det blev dags att börja skolan.

    Annons
    X

    Den adliga släkten Toll är illuster. Åtminstone sedan 1500-talet finns dess grenar i snart sagt alla östersjöländer, från Ryssland till Sverige. Dess mest kända medlemmar har varit framstående militärer. Men där finns också akademiker och intellektuella, även bland kvinnorna, till exempel Amelie Toll på 1800-talet. Hon skrev böcker under pseudonymen Lyseth Ly och kallades en av Lunds mest intellektuella och intagande unga flickor. Under Editas uppväxt var hennes farbror Karl överkommendant i Stockholm. Editas kusin, Christopher Toll, är professor emeritus i semitisk filologi.

    När Edita anlände till Stockholm sattes hon bland andra adelsflickor i Brummerska skolan, men mamman och de fyra döttrarna måste klara sig ståndsmässigt utan inkomster. Släkten och utförsäljning av arvegods var räddningen. I sin självbiografi, som betecknande nog heter ”Tvångströjan” (1978), berättar Edita att systrarna fick turas om att gå på bal: det fanns bara en klänning.

    Vissa minnen verkar kristallklara, åtminstone ur hennes senare så vänsterradikala perspektiv. Ett exempel är när hon som adelsflicka introducerades vid hovet i traditionell hovdräkt. I en skarp ögonblicksbild formulerar hon sin kritik mot ståndssamhället när hon ser drottningens i hennes tycke förgrämda ansikte.

    På en middag mötte hon Ira Morris, son till den amerikanske ambassadören i Stockholm, Nelson Morris. Dennes far hade grundat Chicagos slakteriindustri och familjen var synnerligen välbeställd, rörde sig hemtamt över hela Europa och umgicks med kungliga och adel. Unge Ira föraktade föräldrarnas värld och undervisade Edita om Branting. De unga tu rymde för att gifta sig (det var Ira som döpte om henne från Edit till Edita). I sina memoarer berättar ambassadören om hur han till slut fann dem i Paris och ställde till champagnefest på Hôtel Ritz.

    Han gav dem också ett litet franskt slott, Nesles. Det blev under 20- och 30-talen en samlingsplats för konstnärer och intellektuella, även om Edita inte alltid estimerade det ständiga festandet.

    Bland konstnärsvännerna fanns Nils Dardel. I den andra delen av sina memoarer, ”Sjuttioåriga kriget” (1983), berättar Edita att Dardel fick henne att börja skriva. Hon hade lite planlöst börjat lappa en bordsduk i hans ateljé i Paris när han irriterat uppmanade henne att göra något viktigare, som att skriva.

    Ira Morris etablerade sig som författare och under slutet av 30- och början av 40-talet blev också Edita Morris ett namn i USA. Hennes noveller pub­licerades i tidskrifter som The Atlantic Monthly. Hon var en skarp iakttagare av ensamhet och utsatthet, vare sig det gällde en guvernants anspråkslösa drömmar eller en förståndshandikappad pojkes utsatthet i en fransk by. Också i Sverige kom en novellsamling ut, ”Karriär” (1940).

    När Frankrike ockuperades av Tyskland flyttade Edita och Ira från Nesles till New York. Där fortsatte det ständiga sällskapslivet, nu tillsammans med många av Europas intellektuella som flytt undan nazismen. Paret Morris bodde en tid i Bertolt Brechts lägenhet. Där vistades också kompositören Hanns Eisler. Det var han som upprört frågade Edita hur hon kunde tillbringa sina dagar så obekymrat när otaliga unga män förlorade livet i kriget. Edita Morris skriver: ”Många människor – jag själv inberäknad – tar ett första steg av protest. Få tar det andra ­steget! Och i livet är det andra steget som betyder någonting.”

    De romaner hon därefter skrev handlar om människor i underläge. Speciellt gäller det offer för krig, för kolonialism och för fattigdom. Ett exempel är ”Solodansaren” (1970), berättelsen om pojken som under skoningslös disciplin lär sig traditionell javanesisk dans, blir mästare och leder sin trupp till Paris. I fransmäns ögon är han bara exotisk och lättlurad. Han deporteras tillbaka till Indonesien, och kastas i fängelse, offer för kommunistjägarna där som mördar en halv miljon människor. Hans hängivenhet för dansen ger honom heller inte respekt bland revolutionärer.

    I ”Hur mår du, hoppas bra” (1977) sätter sig Edita Morris in i livet för en hotellstäderska som lever på en soptipp på Jamaica. Av en turist får den unga kvinnan en uppsättning löständer som bara leder till större elände. Liksom i flera andra böcker beskriver Morris inte bara inkännande ”den andra” utan också den mentalt tondöva västerlänningen.

    I sina egna liv försökte Edita och Ira Morris praktisera den alltmer växande radikalism som de förenade med ett mondänt liv, bland annat genom att ekonomiskt stödja fosterbarn i olika länder, alltifrån efterkrigets Finland till det koloniala Kenya.

    **Edita Morris var hela livet **rebell, också mot borgerliga familjeideal. Hon levde tidvis med Nils Dardel, bland annat på resor i Nordafrika och Mellan­amerika samtidigt som hon var gift med Ira Morris. Efter Dardels död i New York 1943 var hon ytterst diskret med att tala om deras förhållande. Hon finns på flera av hans målningar.

    Efter krigsslutet 1945 började Edita och Ira engagera sig mot kärnvapen. Deras son Ivan var en av de unga amerikaner som under kriget hade utbildats i japanska. Han kom till Hiroshima som tolk med den första amerikanska undersökningsgruppen och berättade för dem om sina upplevelser.

    De var också närvarande på det internationella PEN-mötet i Edinburgh 1951 där en författare från japanska PEN visade skakande bilder av förhållandena i den atombombade staden.

    Ivan Morris började på 50-talet sin karriär som framstående Japankännare, senare professor vid ­Columbia University. Edita och Ira besökte honom
    i Tokyo och fortsatte sedan till Hiroshima med introduktionsbrev från japanska PEN-klubbens ord­förande Yasunari Kawabata (senare Nobelpristagare i litteratur). När de hade sett följderna av atombombningarna ville de göra något för de otaliga offer som fortfarande levde i största armod och elände.

    Resultatet blev ett vilohem för de överlevande, Ikoi-no-ie (Tröstens hus). Edita och hennes japans­ka svärdotter inredde själva det tidigare värdshuset och en författare från Hiroshima, Koichiro Tanabe, blev föreståndare tillsammans med sin hustru. Till att börja med stod Edita och Ira Morris helt för kostnaderna. Senare bildades en förening i USA där kolleger och vänner till dem, bland dem Linus Pauling, Bertrand Russell och Benjamin Spock, bidrog. Hemmet fick tusentals besökande 1957–72.

    Efter att både Ira och Ivan till Editas förtvivlan hade avlidit på 70-talet reste hon allt oftare till ­Sverige. Hennes böcker översattes och utgavs av Gidlunds förlag. På hennes initiativ och i samarbete med förläggarna Krister och Gertrud Gidlund ut­lystes en författartävling, ”Klartext”, som Edita ­finansierade, för att få fram nya arbetarförfattare.

    Editas mest bestående insats förblir dock engagemanget för Hiroshima. ”Hiroshimas blommor” följdes, på uppmaning av en annan fredsaktivist, Robert Jungk, av en mörkare roman, ”The seeds of Hiroshima” (1965; inte översatt till svenska). Som alltid är hennes stil enkel, nästan vardaglig, och drar med sig läsaren in i ett djup av stilla förtvivlan som samtidigt är fyllt av beslutsamt uppror.

    I den tidigare romanen gör huvudpersonen allt för att framstå så obekymrad som möjligt inför den amerikanska gästen även om det i längden är omöjligt att dölja hur kroppsligt och mentalt skadade de överlevande är. I den senare romanen tar hon upp den mest kontroversiella frågan efter atombombningen: missbildade barn till atombombsöver­levande. Trots brist på statistiskt fastställda vetenskapliga bevis är det fortfarande en utbredd uppfattning att kromosomförändringar blev ett resultat av radioaktiv strålning. Rädslan för sjukdomar leder i sin tur till diskriminering till och med av tredje generationens överlevande.

    I stadsarkivet i Hiroshima gick jag nyligen igenom brev från Ira och Edita till Hiroshima. Till 30-årsminnet av atombombningen 1975 skrev Edita: ”Kärnvapenkrig är inte längre otänkbart. Vita fredsduvor kretsar inte över Hiroshima den sjätte augusti. Svarta fåglar – nyheter om /modernise­ringar av kärnvapen/ – svävar över Hiroshima och Nagasaki och resten av vår förfärade värld.”Edita Morris avled 1988. Hennes farhågor för framtiden är återigen berättigade.

    Annons
    Annons
    X

    Edita Morris (1903–1988).

    Foto: Privat Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X