Annons
X
Annons
X

Arne Melberg: Litterär befrielsekamp i Sverigeexil

Den norske författaren Karl Ove Knausgård, bosatt i Malmö, har halvvägs in i sin sensationella, självbiografiska romansvit fått kritikerna att jubla. Målet är att borra sig fram till existensens innersta kärna.

UNDER STRECKET

Varje litteraturdiskussion i Norge handlar sedan hösten 2009 om
Karl Ove Knausgård och hans roman
Min kamp, som kom ut i tre delar under hösten och som ska avslutas med ytterligare tre delar under våren. Romanen har fått ovationer från en samlad kritikerkår, den fick genast Bragepriset (norska motsvarigheten till Augustpriset) och har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris. Pris och nominering gäller romanens första del – det gäller med andra ord en sjättedel av den roman som författaren hävdar bara kan bedömas när den föreligger i sin helhet. Knausgård och hans roman har blivit en
hype och bloggar och kvällstidningar har hakat på med ändlösa spekulationer om författaren själv, om romanens kommande delar, om namngivna personer och deras reaktioner.

Det bisarra namnet ”Min kamp” är således titeln på en roman som kommer att landa på ungefär 2500 sidor. Roman och roman ... det är också en självbiografi eller en memoar kompletterad med essäistiska reflexioner om liv och litteratur. Knausgård bryter romankontraktet genom att insistera på autenticitet och på identitet mellan författare, berättare och huvudperson. Det förefaller vara just dessa egenskaper som skakat om och imponerat på den norska offentligheten: att romanen beskriver Karl Oves verklighet utan minsta försök till fiktion, samt att den är monstruöst lång. Dessutom har vi fått veta att den har tillkommit på kort tid, småbarnspappan Knausgård påstår sig skriva tio sidor om dan mellan lämning och hämtning på dagiset i Malmö, där familjen bor.

Jag grundar mina observationer på de tre första delarna, som blandar livligt berättade scener ur det aktuella livet med starka minnesbilder från föregående år i Stockholm och det tidigare livet i Norge. I del 1 och 2 är Karl Ove en vilsen sökare som lämnar sitt norska liv, tar sig på vinst och förlust till Stockholm, försöker skriva, träffar Linda. De får sitt första barn och han blir en stressad familjefar: böckerna innehåller en rad tragikomiska scener ur småbarnsfamiljens strävsamma liv. I del 1 försöker han dessutom att komma till rätta med minnet av sin far. Fadern spelar sedan en demonisk roll i del 3, där Knausgård berättar om Karl Oves tidiga liv, konflikterna med fadern, om kompisarna, skolan, den första förälskelsen, det vill säga alla de vanliga ingredienserna. Eftersom vi har läst del 1 vet vi att den sadistiskt kontrollerande och kontrollerade fadern plötsligt – när han är lika gammal som Knausgård då han börjar skriva romanen om sitt liv – bryter upp och börjar dricka.

Annons
X

Hela romanens hittills starkaste minnesbild är förvisso den sista halvan av del 1, där vi får en detaljerad beskrivning av hur Karl Ove tillsammans med sin bror städar upp i det hus där fadern under sin sista tid barrikaderat sig tillsammans med sin mor, Karl Oves farmor, för att dricka sig till döds.

Varför har då Knausgård vrakat fiktionen och istället skrivit så många sidor om sitt eget liv? Antydningar till svar strös ut i de essäistiska reflexionerna och handlar till exempel om att den sökande Karl Ove letar efter ett konstnärligt uttryck som kommer närmare verkligheten, den fysiska, konkreta verkligheten, och att han vill nå den mänskliga existensens innersta kärna. Denna hunger efter verklighet accentueras av att småbarnspappan Karl Ove uppfattar sitt eget liv, och det moderna livet över huvud taget, som inautentiskt: där har nämligen döden sopats undan. I slutet av del 2 meddelar Knausgård att han har tappat tron på litteraturen, att han vill komma ur en verklighet som är ockuperad av fiktion och att den enda litteratur som duger är dagböcker och essäer. Han gör sig med andra ord beredd att berätta om sitt liv och skriva den bok vi läser.

De romantiska klichéer som jag refererat tyder på att Knausgård just är en romantiker. Det är också en poet från romantiken som är den oftast hyllade författaren i Knausgårds litterära reflexioner, nämligen Hölderlin. Hos honom hittar Knausgård det höga, klara och rena ljuset och han citerar med instämmande en berömd rad där Hölderlin uppmanar oss att komma ut i det öppna. Kanske är det denna uppmaning som Knausgård följer, när han berättar om sitt liv utan att ta till fiktion (förutom när han broderar ut sina minnesbilder med fiktiva dialoger). I så fall måste man konstatera att den romantiska impulsen lierat sig med den aktuella litterära utvecklingen åtminstone sådan den ser ut i Sverige, där det inte längre är sensationellt med en litteratur som avstår från fiktion. Knausgård nämner med beundran Stig Larssons ”Natta de mina”, en föregångare från 1997. Samtidigt tog som bekant Carina Rydberg bladet från munnen och på senare tid har Maja Lundgren och Lars Norén gjort uppmärksammade försök till fiktionsfri litteratur. Också Per Olov Enquists ”Ett annat liv” verkar som en relevant jämförelse: en självbiografi distanserad till tredje person där spriten spelar en lika stor roll som den gör i Knausgårds berättelse – för det är inte bara hans far som dricker, också Karl Ove har ett betänkligt förhållande till spriten, åtminstone i del 2, så pass att man kommer på sig med att hoppas att det stämmer när han i början av del 1 deklarerar att han inte längre dricker.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Ändå måste man konstatera att Knausgård gör något annat än sina svenska paralleller. Enquists självbiografi har en uppbygglig intrig – död och återuppståndelse – som inte finns i ”Min kamp”
    . Noréns dagbok är ju en dagbok om dramatikerns arbete medan Knausgård ägnar sig åt minnesarbete. Både Rydberg och Lundgren använder litteraturen som vapen för att attackera fiender – och för att provocera gränsen mellan det privata och det offentliga, liksom mellan fiktion och dokumentation. Knausgård varken hämnas eller provocerar (även om de norska kvällstidningarna försöker hitta sådana motiv). Han har helt enkelt överskridit dessa gränser, gått ut i det öppna, och han har inget annat ärende än att tala fritt om sig själv och sina närmaste.

    Kanske tänker sig Knausgård att han genom att berätta allt om sig själv också närmar sig det allmänmänskliga och den mänskliga existensens innersta kärna. Men han skriver samtidigt in sig i en samtid och aktualiserar en rad aktuella estetiska och etiska problem. Den estetiska problematiken har att göra med den påfallande megalomana dimensionen. Att berätta om sig själv över 2500 sidor förutsätter inte bara att jag själv har allmänmänskligt intresse utan att just Karl Ove Knausgårds liv har allmänt intresse. Den detaljerade beskrivningen av triviala episoder från privatlivet och familjelivet och författarlivet förutsätter just att dessa episoder
    inte är triviala utan att de har ett egenvärde. Särskilt akut blir detta problem i del 3, som synnerligen utförligt återberättar minnen från Karl Oves tidiga skolår. Samtidigt fiktionaliseras dessa minnen i den meningen att minnena växer till gestaltade scener och dialoger.

    Jag erkänner att jag snabbt ögnade genom dessa många sidor, dels eftersom dialogerna ofta kändes konstruerade, dels eftersom jag inte känner igen mig – det blir då en generationsroman som förutsätter just att man känner igen sig. Att avstå från fiktion har med andra ord ett pris: det betyder att man avstår från att gestalta en problematik som går utöver det vardagliga. Föreställ dig att ”Lolita” inte är en roman utan en självbiografi med autentiska anspråk: då förvandlas den från en estetisk och moralisk utmaning till en pinsamhet.

    Den etiska problematiken är komplicerad och har att göra med förhållandet mellan det privata och det offentliga. Knausgårds intentioner kanske kan kallas romantiska men han bidrar likafullt – tillsammans med bloggare och twittrare och dokusåpor – till en aktuell tendens som kan döpas till
    intimisering. Knausgård löper samma risk som dokusåpans deltagare. Resten av livet kommer han att möta folk som menar sig känna honom bättre än han känner sig själv. Den traditionella etiken förutsatte privatlivets helgd, något som Knausgård ignorerar. Han utlämnar, som det heter, inte bara sig själv utan också en lång rad andra personer, som får behålla sina namn och ibland också identifieras med adress och telefonnummer.

    Man föreställer sig att alla inte är lika glada över detta och den norska pressen har också gjort sitt yttersta för att skaka fram motbilder från namngivna personer. Men det är inte lätt, för hur säger man egentligen emot ett påstående som står i en bok som kallar sig roman fast den är en självbiografi? Hur säger man emot utan att ytterligare dras in i den värld dit man redan, ofrivilligt, blivit indragen? Den enda tänkbara reaktionen måste vara att insistera på att Knausgårds påståenden främst handlar om honom själv, att allt som Knausgård berättar i första hand är till för att ge en bild av Karl Ove. Det gäller den sadistiske fadern och den änglalika modern – porträtten måste kallas subjektiva och säger därför mest om den uppväxande Karl Oves känslighet.

    Besvärligare är det när bokens påståenden gör anspråk på allmängiltighet, som när Knausgård yttrar sig om döden, civilisationen, litteraturen. Ofta säger han bra saker, till exempel i de återkommande funderingarna om döden. Men när han exempelvis yttrar sig om Sverige blir jag som svensk läsare misstänksam. Vi får veta att svenskarna är galna eftersom man skottar snö och is från taken, och kuvade eftersom man står till höger i en rulltrappa, ja att hela Sverige består av en outhärdligt kuvad och konform medelklass. Sådant är Sverige, sådana är svenskarna.

    Ibland liknar faktiskt Karl Oves synpunkter på Sverige betänkligt den agitation som planterats i Danmark, som övertagits av Sverigedemokraterna och som sprids i bloggosfären. Dessutom spelar den in i en norsk mytologi: Norge som natur(ligt) i förhållande till omvärlden, som är kultur – och Sverige som perverterad kultur. Jag irriterar mig när jag läser sådant men inser ändå att det är subjektivt, det vill säga i första hand säger något om Karl Ove. Närmare bestämt säger det något om den exilerade Karl Ove, han som sökte sig till Sverige och sen stannade. Norrmannens synpunkter på Sverige liknar faktiskt mina svenska synpunkter på landet där jag bor – Norge – och i båda fallen lockas den exilerade till en misstänksam blick och till överdrivna generaliseringar. Ja, man kan faktiskt undra om inte den svenska exilen är själva förutsättningen för att Knausgård kan starta och genomföra sitt våldsamma projekt, hade han stannat i Norge hade han inte lika lätt kunnat ignorera gränsen mellan det privata och det offentliga, därmed inte heller överskrida gränsen mellan fiktion och dokumentation. I Sverige kanske han lever ett inautentiskt liv men bara i Sverige kan han skriva öppet.

    ”Min kamp”är således ett exilprojekt, som kan påminna om de väldiga minnesarbeten som utförts i moderna självbiografier av Nabokov, Milosz eller Canetti. I samtliga fall betingas minnesarbetet av förlust: av hemlandet, av tillhörigheten, av barndomen. Också för Knausgård handlar det om förlust av något som han uppfattar som autentiskt och som han söker i sin egen historia – som han vill återupprätta genom att berätta allt. I hans öppna textlandskap ingår det självbiografiska minnesarbetet en ohelig allians med essäistens reflexioner och bloggarens insisterande och intimiserande närvaro. Att kalla resultatet för roman känns inte särskilt träffande. Men i brist på bättre beteckningar får man ändå kalla ”Min kamp” en roman för vår tid.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X