Recension

långt hemLite för knäppt för att bli intressant

Under strecket
Publicerad
Annons

Många kommer och går, vissa blir kvar för länge, andra kan inte leva med eller utan den. Det handlar om studentkorridoren. För karriärister är det en transithall på väg mot nästa plan, för eskapister en asylmottagning där ungdomen arresteras av vuxenvärlden. Det är de sista vi möter i Mikael Olssons Långt hem, det andra stycket som får premiär i den kvartett av enaktare som unga dramatiker skrivit om Uppsala för dess stadsteater.
Den motsägelsefulla titeln antyder en passage utan ritual för dem som flyger ut ur boet bara för att klamra sig fast vid ett nytt. Sönderpluggade Asker (Robin Keller) vandrar omkring på darriga ben i en skenvärld, som han motiverar med Bachtins förening av dröm och verklighet. Sportiga Milli (Daniela Svensson) är nyinflyttad och går igenom en enda lång kulturchock. Hypernervösa Jane (Åsa Forsblad), som är på väg att flytta, kommer
från en maskerad och är på väg till en bal men har ingen att gå med. Motvilligt går hon till slut med tossige poeten Einar (Jan Ärfström), som har för vana att slänga ut andras mat från en balkong och som så småningom åker ut samma väg själv.

Spelet tilldrar sig mellan köket och studentrummen. Med borttagna fjärde väggar ses studenternas ängsliga privatliv i sina små celler. Tragikomedin växlar episoder med musik från bland annat Oasis. Vid ett tillfälle vandrar Liam Gallagher själv in i handlingen, men det visar sig bara vara en bachtinsk suggestion.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons