X
Annons
X
Recension

Artisten, Nacka Skoglund Story Lite för bussigt om Nacka Skoglunds liv

Visst är fotbollslegenden Lennart ”Nacka” Skoglunds liv värt en mässa, en både lycklig och sorglig historia om uppgång och fall om en man med klacksparken upphöjd till livsfilosofi. 1992 skrev författaren Gunder Andersson en pjäs, Dribblern, för Stockholms parkteater som Janne Halldoff regisserade. Det blev riktigt bra underhållning med den breda utomhusteaterns problem och förtjänster.
”Vi kommer tillbaka” sjunger Nacka på Nya Casinoteatern. Men han kom ofta fel, bjöd för mycket på sig själv, var för aningslös och snäll.
Ulf Larssons uppsättning är en lågbudgetsatsning, begränsad tittskåpsteater plus suddiga filmbilder på en duk bredvid scenen. Det är lite av gamla skolavslutningstablåer. Jag känner varmt för Larssons uppriktiga vilja att berätta historien om Nacka, men resurserna har inte räckt till.

Vi möter Nacka först som yngling i
slutet av 1930-talet i hemmet på Katarina Bangata med ängsliga föräldrar. Han lämnar till söderbornas sorg Bajen för AIK, åker till VM i Rio 1950 och vi hör ”Ojoj” Göransson, en affärsman där, referera 1-7-matchen mot brassarna. Dåvarande Radiotjänst hade inte råd med en utsänd reporter. Men brons blev det.
Proffs i Inter i Italien, kärlekshistorien med Nicci (Gamla stan får bli Italien i en lång filmsekvens till Be my love). Nacka sparkas från Inter till Sampdoria, kommer hem, tramsar i folkparkerna, missköter sig och hamnar i Länkarnas fotbollslag. Många filmbilder med ”joxande med trasan” och föralldel en lång rad snygga dribblingar och italienska mål. Serietidning mer än ödesdrama.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X