Recension

Kottens hemlighetLite åska skulle friska upp idyllen

Under strecket
Publicerad
Annons

Kottens hemlighet börjar i sommarkvällningens milda gråljus. Hon vandrar omkring i sin lummiga trädgård och tittar mot stjärnhimmeln. Boken slutar med att det åter är skymning i trädgården, men nu är den full av alla hennes vänner. Ett hektiskt dygn har passerat. Vi får iaktta hur Kotten sömndrucket sträcker på sig, när morgonljuset silar in genom den skira blomgardinen. Hon har många bestyr: tvätta, koka krusbärskompott och städa. Kotten har inte tid med sina vänner som dyker upp: grisen, Nalle, elefanten och Lotta - alla välkända från tidigare böcker. Intrigen i denna bok övertygar dock knappast, där det på slutet överraskande visar sig att Kotten har fått en ny baby. Varifrån har den hux flux kommit, undrar man.
Historien beskriver en utveckling från ensamhet till gemenskap. När Kotten i slutbilden sitter på sin förstutrapp tänker hon förnöjt: ”av vänner blir man rik och varm i hjärteroten och vacker som musik”. Vackra är också bokens skira akvareller i milda färgtoner. I stort sett varje högersida består av en helsidesbild, medan den handskrivna och rimmade texten samt en mindre detaljbild upptar vänstersidan. Trots Kottens hemlighetsfulla brådska utstrålar bilderna lugn och ombonad trivsel. I trädgården blommar solros och vallmo vackert. Lena Anderson arbetar bildmässigt i den idylliska genren på ett så fulländat sätt att det ibland blir nästan kvävande. Man rent av längtar efter en oroande blixt och ett rejält åskväder.

Lena Kåreland

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons