Annons

Ola Stensson:Litauens partisaner vägrade ge upp

SOVJETMOTSTÅND. Under tio år efter krigsslutet fördes ett gerillakrig i Litauen som är okänt för de flesta. Motståndet mot Sovjetregimen var starkare än i något annat land, delvis beroende på partisanrörelsens naiva tro att Väst skulle hjälpa Baltikum.

Under strecket
Publicerad

Paradgatan i Litauens huvudstad Vilnius heter Gedimino Prospektas. Där ligger det gamla KGB-högkvarteret, som fyller ett eget kvarter. Det påminner på utsidan rätt mycket om gammalt tyskt eller nordiskt läroverk, men inuti har man nu ett museum. Vissa saker står kvar ungefär som när Sovjetmakten övergav huset 1991. Telefonväxeln med telefonistens uppslagna anteckningsbok, till exempel, liksom officerarnas rockhängare komplett med uniformsrockarna. Kvar är också fängelset en sliten trappa ner. Där finns madrasserade celler, straffceller utan uppvärmning och naturligtvis nackskottsrummet med sin avloppsbrunn, där de avrättades blod sköljdes ner.

Utifrån sovjetisk politisk logik och praxis var detta ingenting egendomligt, men det fanns också andra särskilda skäl till förtrycket. För i Litauen fanns nämligen 1944–53 en livaktig partisanrörelse. Västs ledare kände naturligtvis till den, deras väljare knappast. Ännu idag är ganska få människor i de forna västländerna medvetna om vad som pågick i Litauen under dessa år. Det finns en spridd uppfattning om att det sovjetiska systemet var oemotståndligt i de ockuperade områdena från 1944 och framåt. Men pacificeringen i åtminstone Litauen gick långsamt och under perioder rådde nästan inbördeskrigsliknande förhållanden.

Annons
Annons
Annons