Recension

FaustListig och konsekvent iscensättning av Faust

Under strecket
Publicerad
Annons

Numera ser vi ofta film på operan. Det är närmast en regikliché och förekommer i direkt mening som projektioner på duk, som filmöverlagring av det som sker på scenen för att till exempel illustrera en voyeuristisk blick, eller indirekt som ett slags filmklippsberättande.
Den mångsidige och uppslagsrike skotten Stewart Laing - senast upplevd på Norrlandsoperan med en omtolkad Tosca - gör dygd av modet och förvandlar den stora Malmöoperascenen till en modern biosalong, som operapubliken överblickar bakifrån eller möjligen själva är en del av. Charles Gounods Faust är iscensatt som ett spel på scen, i biosalong och på duk. Ibland är
det som om två olika dimensioner av berättelsen uppstår - en ”realistisk” och en fiktiv. Glidningar mellan dem är legio.

Faustmyten ger outsinlig näring åt undergångsvisioner och samtidigt erbjuds en simpel förklaring: ondskan är förhandlingsbar, en fråga om val. Den talar till oss på ett mycket direkt sätt, som en bild av mänskliga tillkortakommanden, av vår fåfänga och banalaste lustar. Laings Faust är en bio- och filmfantasi som skildrar sexuellt utnyttjande och förnedring. Faust är en livstrött medelålders man som slumrar i biofåtöljen. Därifrån vecklas berättelsen ut, som en sorts mardröm. Faust köpslår med Mefistofeles, får sin ungdom i form av en yngre avbild - Faust fördelas här på två roller - han hittar sin Marguerite på ett diskotek, gör henne gravid och dumpar henne. Ensam i sin dystra, kala lägenhet och plågad av skamkänslor, dödar hon sitt barn och blir hämtad av polis. Under slutkörerna låter Laing också Faust förnedras, av kamouflageklädda kvinnor och män - med tydlig referens till
Irakhändelserna.
Marguerite är religiöst inåtvänd och oskuldsfull, med tv-pastorers glättade predikningar som soffnöje. Att Juvelarians ”juveler” är kitschigt blinkande plastsmycken är en bild av flickaktighet och naivism. Maria Fontosh gör henne med en återhållsamhet som på sätt och vis står i ofrivillig kontrast till hennes soprans pärlande klarhet, fokusering och oerhörda räckvidd.
Bengt Krantz njuter i fulla drag av sin Mefistofeles, vokalt trygg och med teatralt vällustigt snarare än demoniskt utspel. En produkt av världslighet och gubbsnusk, av ett helvete på jorden mer än något annat. Men med en tjusarlugg à la 1950-tal kunde han också vara medlem av The Boppers.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons