Annons
X
Annons
X

Liselotte Watkins skapar en armé av kvinnor

Hon är känd för sina tecknade och målade kvinnor publicerade i magasin och av modehus världen över. Nu kommer Liselotte Watkins till Stockholm från Italien med en serie keramik. De krukor, krus och fat hon bemålat till sin utställning har alla fått en kvinnlig identitet.

Konstliv
Liselotte Watkins, ”Olga”, ”Dima” och ”Dora”, målad terracotta, 2016.
Liselotte Watkins, ”Olga”, ”Dima” och ”Dora”, målad terracotta, 2016. Foto: Henrik Blomqvist

”Portraits” kallar Watkins utställningen på CF Hill Artspace och tittar man efter noga kan man läsa in mänskliga drag bland de abstrakta mönster, cirklar, halvcirklar och mer amorfa former som täcker kärlens ytor mot vit bakgrund. Man skymtar ett öga här, ett bröst där och en svart trekant någonstans strax ovanför vasernas fot.

– Det är klart att det är en muff, säger Liselotte Watkins, som just kommit från Rom där hon nu är bosatt med sin familj.

– Alla är ju kvinnor, jag har hållit på med kvinnogestalter nu i 25 år på olika sätt. Jag kan kvinnor, kroppen och formen. Jag började med keramiken utifrån en reaktion inför matriarkatet som är bland det finaste med Italien, och lite av det sämsta också.

Annons
X
Liselotte Watkins, ”Scopello”, målad terracotta, 2016. Foto: Henrik Blomqvist

Liselotte Watkins förklarar att hon som är verksam i hemmet mest möter och talar med kvinnor största delen av tiden.

– Det är kvinnor på skolan, kvinnliga lärare, kvinnor på caféet. De pratar med en som om man var deras dotter. Man får en relation till, man känner sig omhändertagen, det blir en trygghet. Därför har det blivit en svit av kvinnogestalter. De är många, de funkar bra ihop, de blir en armé.

Liselotte Watkins, ”Cielo”, målad terracotta, 2016. Foto: Henrik Blomqvist

Keramiken är readymade, inköpt över hela Italien, Watkins hemmaplan efter 10 år i Milano. Hon hittar den i antikaffärer, på gatumarknader och mercantinos, loppisar.

– Jag har gått på former som tilltalar mig. Det är en blandning av högt och lågt. På vägen har jag lärt mig mer om dem, varför de ser ut som de gör och vad de använts till.

Kärlens formspråk har klassiska anor. Många är amforor, andra ser mer excentriska ut, de flesta har haft en praktisk funktion. De påminner om den brukskeramik som ofta kan ses i stilleben av den italienske konstnären Girogio Morandi (1890-1964), som med förkärlek använde hemmets olika krukor som motiv i sitt måleri. Men där Morandis kolorit är oerhört återhållen, ofta i gråskalor, är Watkins lysande och levnadsglad.

Liselotte Watkins. Foto: Tamu McPherson

– Keramiken har fått en joie de vivre fast de kanske inte haft det så kul i sina tidigare liv. Jag grundar krukorna med vitt, de får förbli ganska råa. Färgerna hämtar jag från miljön kring Medelhavet.

Ljus- och mörkblått, turkos, beige, orange och citrongult möter en dämpad grön ton. Tanken kan gå såväl till designern Alexander Girards färgskalor från 1950-talet som till Memphisgruppens respektlöshet inför färg och form på 1980-talet.

Liselotte Watkins är väl bekant med Il Mezzogiorno, den italienska södern efter många somrar på Sicilien och i Palermo. Syditalien känns av redan i Rom, att bosätta sig där krävde viss omställning efter det mer disciplinerade och arbetsamma Milano.

– I Rom råder en annan inställning till livet. Man tänker annorlunda och känner av traditionen väldigt starkt med så mycket kyrkor och konst runtomkring en, även om man bara går förbi i vardagen mellan skolhämtning och fotbollsträning.

Liselotte Watkins, ”Gigi”, målad terracotta, 2016. Foto: Henrik Blomqvist

Det var i Rom hon träffade författaren Tone Schunnesson, uppmärksammad för höstens debutroman ”Tripprapporter”. Till CF Hills katalog över utställningen har hon skrivit en extatisk dialog mellan två vänninnor i Palermo. De har möjligen tagit syra och ser kanske just därför hela världar uppstå och spegla sig i behållare och krus.

– Det är väldigt flummigt, men precis så känns det att vara i Palermo med alla röster, ljud och dofter. Hon har kommit på nerven.

Förutom Schunnesson bidrar Martina Montelius med en text där hon lealöst faller ned i kärlens inre mörka kroppslighet medan konstexperten Paulina Sokolows exposé blir en fantasi kring keramikens födelse.

Liselotte Watkins, ”Palermo”, målad terracotta, 2016. Foto: Henrik Blomqvist

Utställningen är ett samarbete utifrån en idé som Watkins utvecklad tillsammans med curatorn Naomi Itkes. Man vill leverera en totalupplevelse, en berättelse komplett med ljudinstallation av musikern Mimi Xu inspirerad av 15- och 1600-talens polyfoni.

– Vi vill att man ska få en erfarenhet när man kliver in i rummet, känna av utställningen som en färgstark syratripp.

Liselotte Watkins är noga med att betona gruppdynamiken, det kollektiva arbetet bakom.

– Jag har alltid varit en sådan ensamstretare. Nu är det väldigt skönt att vara fler, att få den där italienska känslan. Italien handlar det så väldigt mycket om kommuniteten. Om att dela med sig, vara med andra människor, lyssna på andra. Det finns inget sätt göra saker själv. Man gör allt tillsammans.

Annons
Annons
X

Liselotte Watkins, ”Olga”, ”Dima” och ”Dora”, målad terracotta, 2016.

Foto: Henrik Blomqvist Bild 1 av 6

Liselotte Watkins, ”Scopello”, målad terracotta, 2016.

Foto: Henrik Blomqvist Bild 2 av 6

Liselotte Watkins, ”Cielo”, målad terracotta, 2016.

Foto: Henrik Blomqvist Bild 3 av 6

Liselotte Watkins.

Foto: Tamu McPherson Bild 4 av 6

Liselotte Watkins, ”Gigi”, målad terracotta, 2016.

Foto: Henrik Blomqvist Bild 5 av 6

Liselotte Watkins, ”Palermo”, målad terracotta, 2016.

Foto: Henrik Blomqvist Bild 6 av 6
Annons
X
Annons
X