Foto: Alvaro Campo
Design

Lisa Larson: ”Det är lite pinsamt att min keramik är så dyr”

Formgivardrottningen Lisa Larson om humoristiska hundar, japanska beundrare och när hon hörde begreppet ’girl power’ för första gången.

Känns ABC-flickorna, Samhällsdebatten och Larsons ungar bekant? De är namn på kända keramikserier skapade av en av våra mest folkkära formgivare. Keramikern Lisa Larsons runda figurer har älskats världen över i decennier och man hittar hennes konst på såväl skolor och sjukhus som på nyöppnade Nationalmuseum. I höst är hon aktuell med ett samarbete med Akademibokhandeln.

Annons

Det har alltid stört mig att folk trott att jag tjänat så mycket pengar.

– Jag blev väldigt glad när Akademibokhandeln hörde av sig. Tillsammans har vi valt ut några av mina gamla skisser som sedan min dotter Johanna, som är grafisk designer, arbetat om till tryck. Det har utmynnat i en serie med allt från anteckningsböcker och magneter till väggkalendrar och tygkassar.

Man känner tydligt igen ditt formspråk när man ser serien.

– Ja, jag har ju alltid jobbat med djur, natur och människor i alla dess former. Jag har ett enormt kartotek med figurer av alla tänkbara slag. Jag får fruktansvärt många nya idéer hela tiden och kan hämta inspiration från vad som helst. Kanske är jag på teater och ser en spännande scen, eller så står jag och väntar på bussen och ser en rolig hund. Då måste jag ta upp kameran och ta en bild. Hundar ser ju ofta humoristiska ut.

Varför började du med keramik?

– Det bara blev så. Jag växte upp på landet och målade tavlor av folks hus ibland för fem kronor målningen. På konstskolan hamnade jag i keramikfacket. Senare var jag med i en konsttävling där Stig Lindberg satt i juryn, han gillade det jag skapat och frågade om jag ville börja på Gustavsbergs Porslinsfabrik. Han var en fantastisk person som hjälpte mig mycket. Min man och jag blev goda vänner med både Stig och hans fru. Jag var på Gustavsberg i många, många år och trivdes. Där fanns ju alla tänkbara resurser och material att jobba med.

Först flera år senare sa ett av mina barnbarn att det var ’girl power’.

Hur känns det att dina alster säljs så dyrt nuförtiden?

– Det är lite pinsamt och jag har inte så stor glädje av det. Jag gillar inte när mina saker köps på spekulation, utan vill hellre att man köper keramik med hjärtat. Jag har aldrig spekulerat i vad som kan ’gå hem’, utan gjort det jag tycker om. Det har dock alltid stört mig att folk trott att jag tjänat så mycket pengar. På Gustavsbergs Porslinsfabrik gjorde jag den ena succén efter den andra – men fick ingen royalty de första 28 åren. De ville helt enkelt inte ge mig det.

Du är enormt populär i Japan, hur kommer det sig?

– Det har jag försökt ta reda på. Det verkar som att japanerna läser in något extra i figurerna, de verkar så väldigt känsliga. Vill de köpa en av mina keramikkatter står de i en halvtimme och funderar tills de ser en som säger ’välj mig’. Flera har gråtit när de träffat mig. Det kan man inte tro, men så är det!

Ett roligt minne från skapandet av en serie?

– En gång gjorde jag en figur som var tänkt som bröllopspresent, där brudgummen lyfter sin kraftiga brud på rak arm. Men brudgummen klappade ihop hela tiden av den tunga leran. Då vände jag på det, bruden fick lyfta brudgummen istället. Först flera år senare sa ett av mina barnbarn att det var ’girl power’. Jag hade aldrig hört begreppet innan, men när jag förstod vad det betydde kändes det kul att vara med och bidra till det.

Foto: Alvaro Campo

Till Toppen