X
Annons
X
Recension

Drottningflickan Lindqvists berättelse vill omfatta för mycket

Min första bekantskap med legenden om fen Melusina var i Antonia Byatts fantastiska roman ”De besatta”, där den har en viktig plats i romanens båda tidsplan. Ett återseende kom helt oväntat vid läsningen av Inga-Lina Lindqvists senaste roman Drottningflickan, som inleds med ett antal sidor ur en svensk återgivning av Melusina-historien från 1896.

Romanen består av tre jagberättelser, varvade med varandra och med resten av Melusina-­sagan. Den ena rösten tillhör Elisabet, abedissa på ett litet evan­gelisk-lutherskt kloster. Den and­ra kvinnorösten tillhör den nybakade socialsekreteraren Nina och den tredje aktören är Ludvig, präst i ortens församling. Men Lindqvist ger också sina roman­figurer en alternativ identitet. Nina är i själva verket döpt till Melusina och är ett modernt förkroppsligande av sagogestalten som lever ett ensamt sirenliv där ortens singelmän avverkas på ­löpande band. Ludvig är synsk, kan sätta sig i direktkontakt med människors psyken och har helarkrafter. Elisabet var fram till sin mans död en judisk kvinna som hette Rakel.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X