Recension

NästaLindbergs dikt en spegel som splittras

Under strecket
Publicerad
Annons

K Sivert Lindberg är tillbaka, och nog är det lite oväntat. Nästa heter den diktsamling som är poetens första sedan 1966, om man bortser från det urval poesi, ”Uggla”, som Ellerströms utgav 1999. Det var förresten genom denna samling jag själv, och säkert en del andra läsare med mig, upptäckte K Sivert Lindberg, vars litteraturhistoriska status efter fyra sällan skådade diktböcker och ett antal novellsamlingar under pseudonym föreföll något obskyr, men vars listigt förströdda, på en gång drastiska och milda, poesi var lätt att tycka om.
”Nästa” visar fram en poet som blivit äldre och som tonat ner komiken, som stillsamt registrerar och blickar tillbaka, som nu omges av barnbarn och med tacksamhet och utan förväntningar möter nuet. Diktjaget liknar sig på ett ställe rentav vid en fjärilspuppa: ”det glupska tuggandets tid är över, erfarenheten är inkapslad, lyssnandet sänkt under sinnena”.
Men tro inte att K Sivert Lindberg skriver gubbigt
rofyllt. Det meditativa som alltid varit viktigt i hans poesi, och som i dessa dikter gärna fälls ut i olika slags lyssnanden, lever utan någon synbar motsättning jämsides med krängande oro och språng. Den glädje poeten försvurit sig till är inte oblandad - och egentligen inte heller tryckbar. ”Att leva mitt i det verkliga - / är viktigare än att ha ord för det”, heter det i en dikt.
Lindberg kunde redan i debutsamlingen ”Vädur” nosa på denna, bort från själva dikten sig snirklande, tankestig: ”Att välja livet, i stället för sig själv”. Vid ett annat tillfälle inskärps: ”Det innersta hos verklig kultur: att vilja fly från kultur.”

Så blir dikten alltid ett slags vändplats, en spegel som oupphörligen splittras, en formering knappast mer beständig än den flock getter som poeten i en ny dikt liknar det oskrivna vid.
Kanske är det i detta dialektiska tankehägn man skall söka Lindbergs förkärlek för inversionens figur. I debuten föll en trädklättrare häpen och onewtonskt uppåt mot himlen - i den nya boken
dricker diktjaget ur ett tomt glas, eller så kan det heta: ”En kyss / i skydd av ett klipputsprång / en kyss som av en cistros kvistar / Kärlek som börjar som aska, glöder och slutligen, efter att / ha flammat upp, tänds”.
Cistros är, för den som undrar, ett annat namn på växten ledon, vars gummilika kåda används vid opiumberedning.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons