Recension

Liftarens guide till galaxenLiftarens guide till galaxen

Under strecket
Publicerad
Annons

Om det nu verkligen är kunskapstörsten som är alla synders moder och skälet till allt vårt lidande här på jorden, då är Douglas Adams nog att betrakta som en svårartad vilseledare av hederligt folk. Alla science fiction-författare är visserligen besatta av idéer och kuriösa fakta, men i Adams fall är denna böjelse utvecklad till ett skamlöst lättsinne.
Just själva pillandet med små uppgifter om ditt och datt, helt sanna såväl som fabricerade, blir titt som tätt ett självändamål och föranleder långa avvikelser från den mycket styvmoderligt behandlade berättelsen.
Och så var han en notorisk ordvitsare. Och engelsman. P. G. Wodehouse möter Lewis Carroll ute i rymden, ungefär.

Liftarens guide till galaxen är litet av ett solsystem i sig självt där olika radio- och tv-serier snurrar i omloppsbanor kring romaner och teateruppsättningar. Historien om Arthur Dent och dennes medresenärer på spaning efter tillvarons stora mysterier har uppträtt i alla tänkbara former och medier sedan slutet av 1970-talet, utom just som film. Adams skrev det ena manusutkastet efter det andra, men projektet stupade alltid på att finansiären bedömde det hela som alltför smalt och kufiskt, och Adams själv hann stupa innan Disney slutligen gav klartecken.
Vad som i dag går upp på svenska dukar är en överraskande trogen och kärleksfull överföring av vad många beundrare betraktar som en helig text. Bara de riktigt fanatiska puristerna kan bli besvikna.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons