Annons
Analys

Bitte Hammargren:”Libyen har en lång resa framför sig”

Det blev en libysk ketchup-effekt. Det var trögt i början. Men mot slutet gick det fort och nu firas det i Benghazi, i de befriade delarna av Tripoli och längs den kustremsa där de flesta av libyerna bor. Firandet har dock många stråk av sorg. Ingenstans under arabvärldens revolutioner har det krävts så många människoliv som i Libyen.

Publicerad
Spontana glädjescener bröt ut i Libyen sedan rebellerna trängt in i huvudstaden Tripoli.
Spontana glädjescener bröt ut i Libyen sedan rebellerna trängt in i huvudstaden Tripoli. Foto: NICOLE TUNG/NY TIMES

Kampen för att störta Gaddafi och hans söner tog sex månader, men kampen för ett nytt Libyen kommer att ta mycket längre tid. Den arabiska våren gick in i en blodig sommar och kan leda fram till besvikelsernas höst, i synnerhet om man inbillar sig att det ska finnas en quick fix för demokratiska förändringar. Libyerna har en lång resa framför sig. De har inte som grannländerna Tunisien och Egypten en välutbildad medelklass som har kontakter med omvärlden.

Gaddafi såg trots oljeinkomsterna till att hålla sitt folk isolerat och i okunskap. Han slog sönder det som fanns av utbildningsväsende när han tog makten för 41 år sedan. Partier och frivilligorganisationer förbjöds.

Libyen under Gaddafi blev en republik med krossade livsdrömmar. Det märkte jag på plats efter plats under en veckolång resa i Libyen i april. Där fanns de som aldrig kom över att deras söner och bröder massakrerats bland 1 200 andra i fängelset Bouslim. Där var hemmafrun i Benghazi som aldrig fick studera till läkare som straff för att familjen vägrat böja sig för diktatorn. Där mötte jag den bittre läraren som var tvungen att låta sina elever spilla bort sin tid på att läsa Gaddafis Gröna bok i stället för riktiga läroämnen. Där fanns de fattiga i den försummade staden Darna, fäste för islamister, som öppnade sina hem och berättade om sin längtan efter kontakter med Europa och världen.

Annons

Det finns många förklaringar till den libyska ketchup-effekten, att det var så trögt i början men gick så fort på slutet.

Rebellerna hade ett uselt utgångsläge när Gaddafi satte in militär makt och legosoldater för att slå ned de första demonstrationerna i februari. Det tog tid för rebellerna att bygga upp resurser vid frontlinjerna, att få dit försörjning och ordentlig kommunikationsutrustning.

När jag sniffade på fronten i Ajdbaiya i april hade rebellerna där ingen som helst kommunikation med Nato, trots att vi hörde hur Nato flygbombade i närheten. Men i det tysta har kommunikationerna förbättrats sedan dess.

Det tog också tid innan befolkningen i Tripoli vågade visa att de stod på rebellernas sida.

– De ville nog inte upprepa det som hände i Zawia, väster om Tripoli, i början av revolutionen, när staden blev nästan utplånad efter deras första försök till revolt, säger Anders Nilsson, svensk honorärkonsul i Benghazi och företagare i Libyen sedan 26 år.

– När de såg att rebellerna var på väg från alla håll mot Tripoli, först då vågade de alla följa med revolten. Därför gick det plötsligt så fort med ketchup-effekten, säger han.

Annons
Annons

Spontana glädjescener bröt ut i Libyen sedan rebellerna trängt in i huvudstaden Tripoli.

Foto: NICOLE TUNG/NY TIMES Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons