Annons
X
Annons
X

SvD Ledare: Libyen är befriat från diktatorn Gaddafi

Med Muammar Gaddafis död tar den arabiska våren ännu ett steg. Men inte heller fortsättningen är problemfri.

LEDARE | SVD

Imorgon ställer vi till med fest på Sergels torg. Det har varit 42 svåra år i Libyen. Så kommenterade ordförande i Libyska föreningen i Stockholm igår nyhetsuppgifterna om Muammar Gaddafis död. Diktatorn dog i samband med att rebellstyrkorna – som nu representerar Libyens internationellt erkända regering – intog Gaddafis sista fäste, Sirte.

Glädjen var förstås också enormt stor i Libyen.

Libyen är befriat.

Annons
X

Befrielserörelsen inleddes i februari, tog en ny och avgörande vändning när FN och Nato grep in militärt i mars och närmade sig slutet när det Nationella övergångsrådets styrkor intog huvudstaden Tripoli i slutet av augusti. Sedan dess har det bara varit en tidsfråga innan Gaddafis välde skulle vara över.

Det är lätt att förstå glädjereaktionerna. Gaddafi var en värsta sortens diktator och nu är det slut – och det är det centrala. Nu kan Libyen gå vidare.

Visst hade det varit bättre om diktatorn hade kunnat ställas inför rätta i den Internationella brottmålsdomstolen för brott mot mänskligheten. Det valet gjorde dock inte Gaddafi.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    En rättsprocess hade blivit ett annat slags avslut – en byggsten när det nya Libyen ska byggas. Att göra upp med historien och finna fram till försoning är en förutsättning för att demokratin ska kunna slå rot. Annars riskerar Libyen att gå i samma fälla som Irak gjorde med våld och sekterism efter störtandet av Saddam Hussein. En annan lärdom är att snabbt samla in den stora mängd vapen som nu är i omlopp.

    Efter kriget tar också en politisk process vid som ska leda fram till ett demokratiskt och rättsstatligt system. Det kan visa sig att enigheten mot Gaddafi ersätts av motsättningar om vilket land Libyen ska bli efter Gaddafi. Intäkterna från olje- och gasfyndigheterna är en annan källa till tänkbar split. Att Nato avslutar den militära missionen är alltså inte detsamma som att det internationella samfundets stöd inte kommer att behövas. Tvärtom.

    Det lär inte bli enkelt att hitta den goda vägen framåt, men Libyen har – trots kriget – bättre förutsättningar att lyckas än många andra länder där den arabiska våren spirar. Och nog spirar den. Det tas små steg som i Oman där kungens rådgivande organ nu ska få utökade befogenheter eller som i Jordanien där parlamentets misstroende häromdagen fällde den sittande premiärministern.

    I vår snabba twittertid kan utvecklingen tyckas seg och den som letar efter bakslag blir inte besviken, men riktningen är ändå ganska tydlig (det gäller till och med i Syrien där Bashar al-Assads våldsmaskin inte kan stoppa protesterna). I Tunisien – där den arabiska våren inleddes – går man till till val på söndag för att utse en konstitutionell församling med uppgift att lägga grunderna för demokratin och sedan väntar parlamentsval. Politiken har varit i full sving med över 100 partier, men valrörelsen har varit fredlig. Tänk känslan. Frihet.

    Frågan – också i Libyen – är förstås om tålamodet räcker till när jobben dröjer och fattigdomen inte försvinner över en natt. Men idag känner Libyens folk glädje över att ha satt punkt för Gaddafis envälde och det hopp om framtiden som det väcker. Det är en glädje och ett hopp som vi har all anledning att dela.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X