Annons
X
Annons
X
Ledare
Gäst

Janerik Larsson: Liberalismens kris - nu igen?

Larsson läser
Det holländska valet blev inget segerval för populismen
Det holländska valet blev inget segerval för populismen Foto: Peter Dejong

Det bara rasar in artiklar om liberalismens kris eller om kapitalismens kris eller marknadsekonomins kris etc.

Två amerikanska professorer (Jeff D. Colgan och  Robert O. Keohane) skriver i nya Foreign Affairs:

Like it or not, global populism has a clear, marketable ideology, defined by toughness, nationalism, and nativism: “America first” is a powerful slogan. To respond, proponents of an open liberal order must offer a similarly clear, coherent alternative, and it must address, rather than dismiss, the problems felt keenly by working classes.

Annons
X

(Min översättning) Gilla det eller inte, global populism är en tydlig,  ideologi som marknadsförs som, definierad av beslutsamhet, nationalism och nativism: "Amerika först" är ett starkt slagord. För att svara måste förespråkare av en öppen liberal ordning erbjuda ett lika tydligt, sammanhängande alternativ, och det måste ta itu med, snarare än att avfärda, problemen som arbetsklassen känner.

I senaste Axess pläderar professor Paul Collier i en längre essä för ”den nya pragmatismen”. Hans sammanfattning tycker jag är detta stycke:

Socialdemokratin kan med rätta anklagas för att ha varit socialt patriarkalisk. Staten förmodades veta bäst, men tyvärr gjorde den inte det. I brist på ett bättre uttryck tänker jag på den pragmatiska politik som jag här har lagt fram som socialt matriarkalisk. I den här modellen skulle staten vara aktiv på både det ekonomiska och det sociala området, men den skulle inte öppet ge sig själv makt. Dess skattepolitik skulle hindra de mäktiga från att lägga beslag på privilegier hellre än att mjölka de rika på deras inkomster för att hjälpa de fattiga. Dess regler skulle ge dem som blir lidande av den ”kreativa förstörelsen” makt att kräva ersättning hellre än att försöka motverka just den process som gör kapitalismen så oerhört dynamisk. Dess inkluderande nationalism skulle vara en sammanbindande kraft som ersätter betoningen av det ständiga missnöjets splittrande identitet. Dess samhällsingripanden skulle försöka hjälpa till att stötta stressade familjer hellre än att själv anta rollen som förälder.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Den sortens pragmatiska politik skär tvärs över vänster–högerskalan som präglade det förra århundradet. Ytterkanterna kommer att försöka kritisera det pragmatiska i den socialt matriarkaliska politiken som en ulv i fårakläder.

    Collier kommenteras i Axess av Peter Santesson och Fredrik Erixon. Erixon tar upp Tyler Cowens mycket intressanta bok ”The Complacent Class”. Han hade kunnat nämna sin egen och Björn Weigels nya bok The Innovation Illusion.

    Erixons replik till Collier slutar så här:

    Collier erbjuder pragmatism – eller den ”hårda mitten” – som politiskt motgift till revolterna. Jag tror detta ger patienten, som Döbeln vid Jutas, en morgondag som är sjufalt värre. Revolten är, åtminstone till en del, reaktionen på en politik som sökt minska pluralismen i en tid av ökande variation i vad människor tänker och tycker. Ilskan mot eliten är inte en efterfrågan på mer ängsligt tassande i mitten. Det är heller inte en efterfrågan på extremer – eller politiker som reducerar komplicerade frågor till lättuggade proteiner. Revoltörerna söker snarare kärva politiker med tydliga mål och mod att erkänna misstag.

    Tänk, kan revolten bäst bekämpas av politiker som faktiskt står för något?

    Cowen och ”The Innovation Illusion” pekar på de riktigt viktiga framtidsfrågorna: hur västerlandets välstånd ska fortsätta endast genom att man låtsas tro på föreställningar om att det finns enkla, bekväma vägar framöver.

    Mitt perspektiv handlar om själva utgångspunkten i synnerhet för Foreign Affairs-essän. Jag var med som en skeptisk men intresserad betraktare och kommentator av vänsterrevolten som svepte över västvärlden under andra halvan av 1960-talet och som brukar sammanfattas som ”1968”.

    Varje tid har sina utmaningar, sina revoltörer i en eller annan riktning. Men jag var då skeptisk till ”erbjudanden” som skulle blidka de upproriska – och förblir skeptisk.

    Tala om hur det är, låtsas inte som om det skulle finnas enkla lösningar. Cowen och Erixon/Weigel fokuserar sin kritik just på illusioner om att välstånd kan köpas för ett billigt pris.

    Så är det kanske under korta tidsperioder, men inte i längden.

    ”America First” kommer bara att leda till elände och kommer inte att behöva bekämpas med någon sorts acceptans. Och inga andra populister kommer vid makten att erbjuda något som är attraktivt för medborgarna.

    Annons

    Det holländska valet blev inget segerval för populismen

    Foto: Peter Dejong Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X