Annons

Anders Q Björkman:Liberaler för fixerade vid dumskallar

Gula västarna  skakar just nu om president Macrons Frankrike. Liberalismen behöver återuppfinna sig själv och sluta att avfärda sina kritiker som dumskallar.
Gula västarna skakar just nu om president Macrons Frankrike. Liberalismen behöver återuppfinna sig själv och sluta att avfärda sina kritiker som dumskallar. Foto: Rafael Yaghobzadeh / ILL: Staffan Löwstedt

Är liberalismen för mycket mellanmjölk för nutidens människor? Kanske inte – om den lyckas återuppfinna sig själv. Liberaler bör ägna mindre tid åt att leta fel hos sina kritiker och mer tid åt att åtgärda fel i samhället. Men det börjar bli bråttom.

Publicerad

Efter valet kunde man se ”den liberala medelklassen svika sin övertygelse och kasta alla principer överbord”. Kanske låter det som hämtat ur en kritisk ledartext i veckan som gått, men i själva verket är citatet en 65 år gammal formulering. I kapitlet ”Liberalismens ragnarök” i memoarboken ”Pil i det blå” berättar Arthur Koestler om stämningen i Berlin under tidigt 1930-tal då Hitler och nazisterna gick kraftigt framåt.

SvD:s pågående debatt om en krisande liberalism, där även Stina Oscarson citerar Koestler (SvD 15/12), inspirerade mig till att läsa om den brittiske författaren av ungersk-judisk börd. I sina memoarer ställer han diagnos på sig själv: han skriver halvt skämtsamt att han lider av en ”körtelrubbning som man kan kalla absolutitis”, det vill säga att ständigt vara på jakt efter en absolut Sanning. Han sökte den bland annat i sionismen och i kommunismen. Mot slutet av sitt liv experimenterade han i stället med droger och intresserade sig för parapsykologi.

Annons
Annons
Annons