X
Annons
X
Recension

Skuggan av den randiga vargen Levande om utdöd varg

Australiskan Sonya Hartnett har komponerat sin ungdomsroman Skuggan av den randiga vargen kring ett originellt motiv: den förmodligen utdöda pungvargen.
Den blev fridlyst alldeles för sent (på 1930-talet), sedan det varit skottpengar på den i Tasmanien och dingos jagat den på australiska fastlandet.
Det finns inte längre några bevis på att den lever, bara lösa rykten, och kring dessa rykten har Hartnett spunnit sin vildmarkshistoria. Kanske har några djur överlevt, kanske skulle någon kunna få syn på dem i en dingofri ödemark.
Med fin inlevelse beskriver författaren det skygga djuret och dess värld. Det skymtar till hälften dolt i en klipphåla med de trekantiga öronen på vakt. Ett senigt gulbrunt djur, litet likt en varg eller en hund med smala svarta ränder på ryggen och bakkroppen, och därför kallat ”den tasmanska tigern”. En varelse, som helt lyckas smälta in i sin karga omgivning. Men
också en jägare, som tröttar ut en vallaby med sin jämna uthålliga lunk.

Från detta hotade djur drar Hartnett en parallell till det torftiga livet i den döende staden vid vildmarkens utkant. Två unga människor utan framtidsutsikter och låsta i sina miljöer, börjar fantisera kring pungvargen, som en av dem upptäckt.
Lika enstöriga och halvt utstötta som djuret grips de av en frestelse - att fånga det, exploatera det, locka turister och få sin stad att leva upp igen.
Men den unge Satchel motstår lockelsen. Efter en ohygglig dag av sorg och misslyckanden flyr han upp på det knotiga, knaggliga berget och når då en sorts jämvikt Han finner tröst när han ser att pungvargen har en unge. Arten lever vidare. Inte skulle väl han då använda djurets talang att överleva för sin egen räkning. Hans kraft måste komma inifrån.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X