Annons
X
Annons
X

Less is more - Stefan Löfven borde sparka sju-åtta ministrar

Högermarginalen
"Jag har en väldigt stor kör själv..."
"Jag har en väldigt stor kör själv..." Foto: Jonas Ekströmer/TT / TT NYHETSBYRÅN

D

et är när en våra många utbildningsministrar – Aida Hadžialić - skriver om att hon är ansvarig för något hon kallar ”ungdomspolitiken”, som man känner tacksamhet för att man inte längre är ung.

"För att vi människor ska kunna ta oss framåt, måste vi våga drömma. Människors drömmar kan se olika ut och vara olika högtflygande, men vi måste våga tro på att vi kan forma de liv vi själva vill ha. Politikens roll är att ge fler människor möjlighet att förverkliga sina drömmar men också att ge människor verktygen att våga tänka större."

Annons
X

Politikens roll är onekligen ett anspråk. ";Verktygen att våga tänka större", får ju enkel medborgare att fundera över hur stort man vågar tänka. Och vilka verktyg man saknar.

Men sedan slås jag av en annan fråga: vad är egentligen Gymnasie- och kunskapslyftsministerns uppgift? Vad kan hon alls göra för alla de ungdomar vars politik hon ser sig som ansvarig för? Vad är risken att drabbas av ";ungdomspolitiken", om man råkar vara ung?

Sanningen är att den som säger sig vara ansvarig för ”ungdomspolitiken” i princip inte har ansvar över någon del av den politik som eventuellt påverkar ungdomar.

På regeringens hemsida beskrivs ”Ungdomspolitiken” på följande sätt:

”Ungdomspolitiken är sektorsövergripande och omfattar alla de beslut och åtgärder som påverkar villkoren för ungdomar inom en rad olika områden som arbete, boende, utbildning, hälsa, fritid, kultur och inflytande.”

Nyckelorden är ”sektorsövergripande”, ”alla de beslut” och ”inom en rad olika områden”. ”Ungdomspolitiken” handlar om allt och därmed om inget. Inte minst då ”arbete, boende, utbildning, hälsa, fritid, kultur och inflytande” nästan totalt ligger utanför Aida Hadžialić ansvarsområde. Den kommunala gymnasieskolan ligger i hennes portfölj, resten gör det inte.

”Ungdomspolitikens” impotens är närmast perfekt. Men Aida Hadžialić är inte ensam. Samarbetsregering har flera ministrar som i princip saknar uppgifter, vid sidan av att skriva artiklar om hur viktigt det är att unga människor har ”drömmar”.

Finlands nya regering har fjorton ministrar. Det är tre färre än den som Alexander Stubb ledde till nyligen. Det är möjligen inte helt jämförbart, men Samarbetsregeringen består av 24 personer. Den finländska regeringen är också en koalitionsregering, med den skillnaden att den består av tre partier, medans samarbetsregeringen består av två.

Två dussin statsråd! Säga vad man vill, men Stefan Löfven verkar inte sakna ";verktygen för att våga tänka större".

Stora svenska regeringar är inget nytt. Fredrik Reinfeldts regeringar svällde och den sista var av samma storlek som den nuvarande.

Den brittiske historikern C Northcote Parkinson myntade på 1950-talet ineffektivitetskoefficienten. Han observerade att centrala styrande församlingar ökade i storlek över tid och att de samtidigt förlorade makt.

Parkinsons observation har visat sig ha empiriskt stöd. I en vetenskaplig artikel från 2008 visade ett antal forskare att det i en studie av 197 självstyrande länder fanns ett samband mellan regeringars/staters dysfunktionalitet och regeringars storlek.

Någonstans mellan 19,9 och 22,4 personer (Parkinson trodde att den kritiska punkten låg runt 19-22 personer) så blir en regering dysfunktionell. Allt över tjugo är för mycket. Sveriges regering består alltså av minst fyra ministrar för mycket, sju-åtta för mycket om vi ska ner till en mer ”säker” funktionell nivå.

Det är inte svårt att se vilka poster som skulle kunna plockas bort. Ett något tillyxat diskussionsunderlag för en rejäl och sannolikt mycket behövlig omorganisation skulle kunna ha följande kandidater:

Framtidsministern – Det är illa med ministrar som har en liten eller meningslös portfölj. Här har vi en företrädare för statsmakten vars uttalade uppgift är att inte ha någon uppgift. Det är demoraliserande för regeringsmaktens auktoritet och trovärdighet. Att ha en Framtidsminister är att inte ta regeringsuppdraget på allvar.

Gymnasie- och kunskapslyftsministern – Gymnasieskolan kan rimligen ligga under utbildningsministern. I den mån det finns något av substans i det som ligger i ”Kunskapslyftet”, är det rimligt att flytta det till Arbetsmarknadsministern och möjligen till Utbildningsministern.

Kulturministerns portfölj kan med fördel läggas hos Utbildningsministern.

Finansmarknadsministerns portfölj kan antingen läggas under Finansministern eller Näringsministern.

Sjukvårdsministerns uppgifter – inklusive folkhälsa – läggs under en Socialminister, möjligen med en egen socialförsäkringsminister.

Bostadsministerns uppgifter kan läggas under näringsministern och hans IT-portfölj hos infrastrukturministern.

Energiministern kan avskaffas och frågan läggas under Näringsministern (och inte under Miljöministern, Romson or not Romson).

Barn-, äldre- och jämställdhetsministern – De socialt relaterade frågorna läggs rimligen under en Socialminister.

Civilministern – frågor som rör förvaltning, offentlig upphandling etc. kan läggas på Inrikes-, Justitie- och Finansministrarna.

Därmed skulle vi få en regering bestående av femton-sexton statsråd. Samtliga med riktiga portföljer och riktiga ansvarsområden. Inget talar för att en sådan regering skulle fungera sämre än dagens, tvärtom.

Ungdomsministerns artikel avspeglar också ett annat fenomen som verkar bli allt vanligare i svensk politik – i synnerhet som Samarbetsregeringen bedriver den, tillsättandet av ”samordnare”.

Kadern av samordnare börjar bli parodiskt stor (en möjlig lag i den gode Parkinsons anda), men det är också ett sätt att hantera det Parkinson pekar på.
Politikens fragmentering, men också en from förhoppning om att kunna ta ”helhetsgrepp”, driver fram ett behov av funktioner som överbryggar.

Man kan le åt det hela, men på ett djupare plan eroderas även här regeringsmaktens auktoritet och prestige. Svenska regeringars elefantiasis driver fram ett behov av att – utanför eller strax vid sidan av själva regeringen! – lösa dess fragmentisering.

Nu har samordnarna naturligtvis heller ingen makt. Utan tillför ytterligare ett lager av beslutsfattare som bidrar till politikens maktlöshet och som obönhörligt drar ett löjets skimmer över regeringsmakten. Regeringen låtsas regera.

Att skära ner regeringen till femton-sexton ministrar kommer möjligen inte bidra till att förverkliga unga människors ”drömmar.” Jag är dock helt övertygad om att det inte kommer att göra någon som helst skada. Tvärtom.

Framförallt skulle det vara ett steg mot en regeringsmakt som tar sig själv och därmed sina medborgare på större allvar. Det är en uppgift som inte stannar vid Stefan Löfven, utan – vilket Alliansregeringen också visade – som berör hela det svenska politiska systemet.

Less is more!

Annons

"Jag har en väldigt stor kör själv..."

Foto: Jonas Ekströmer/TT / TT NYHETSBYRÅN Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X