Lena Nyman - ett litet stort geni

Lena Nyman avled natten till fredagen efter en tids sjukdom. SvD:s Lars Ring minns en liten men stor skådespelerska som rörde sig fritt över genrerna och skapade teaterhistoria.

Under strecket
Publicerad
SCANPIX
Foto: SCANPIX
Annons

Ibland vet man redan från början att man är med om ren teaterhistoria. 2005 övertalades Lena Nyman att spela Shakespeares Julia på Teater Brunnsgatan Fyra tillsammans med Erland Josephson som Romeo – iscensättningen spelades sittandes. Lena Nyman var redan då svårt lungsjuk, Erland Josephson led av Parkinson. Ändå var uppsättningen känslostark och vital. Kärleken är alltid ung, också inuti en åldrad, sliten kropp. Teatern, denna magiska låtsasvärld, kan göra två ­gamla scenrävar till ett par som glittrar av kärlek. Här fick språket en tydlig huvudroll, deras utsökta diktion, pauseringar och betoningar. Förälskelsen som språk, begäret som vers – en helt genial tolkning.

Lena Nyman är död, knappt 66 år gammal, och därmed en portalfigur inom svensk teater och film. Hennes finstilta gestalt var fylld av en så enorm energi, en kraft som kunnat blåsa bort en annan spröd skådespelerska som Inga Tidblad från scenen. Lena Nyman var liten, tunn men försedd med stora röst­resurser och en utstrålning och scenisk kraft som aldrig kan förknippas med det lilla. Bräcklighet blev en effektiv kontrast till hennes sceniska auktoritet. Hon tog varenda ­replik genom sin kropp, orden blev delar av hennes känsla och lätt nasala, mycket medvetna naivitet. Så var det ju – Lena Nyman steg aldrig ner från sin position som tjej. Ungflicksattityden, den aningen retsamma barnsligheten blev en underdogkvalitet och ett ­vapen mot allt översitteri och tung chauvinism.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons