X
Annons
X
Recension

Sveas son. En berättelse om folkhemmet Inre tvång driver på författarskap av rang

Recension. Lena Anderssons "Sveas son" är liksom "Egenmäktigt förfarande" en roman om olycklig kärlek - men denna gång mellan föräldrar och barn. Ragnar, huvudfiguren i "Sveas son", påminner i sin strävan att förstå sin omvärld om författarens motsvarande försök i tidningskrönikor.

Lena Andersson är en romanförfattare av rang, slår SvD:s kritiker Kristoffer Leandoer fast i sin recension av hennes nya bom ”Sveas son”. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Ragnar Johansson är en karaktär i Lena Anderssons nya roman, rentav dess titelgestalt: det är han som i dubbel bemärkelse är ”Sveas son”, det vill säga barn till Svea Johansson född Svensson, men också barn av den svenska socialdemokratins samhällsbygge, folkhemmet. Alla fiktiva gestalter är hybridvarelser, men få är det i lika hög grad som Ragnar: han framställs på samma gång som en levande människa och som en allegorisk figur; en illustration till en tes, ett exempel att använda. Det hela kompliceras av att Ragnar själv uppfattar sig – och gärna uppfattas som – en typisk representant för det normala och genomsnittligt folkhemssvenska under den tidsperiod då romanen utspelas, 1932–1999. Han har rentav ansträngt sig för att bli vanlig. Han har beskurit sig själv och kapat alla toppar, förbjudit sig själv alla storvulna ambitioner eller personliga uttryck.

Genom att låta sitt systematiska självförtryck spilla över i förtryck av andra, främst den egna familjen, blir Ragnar en sentida Leo Kall, fast han inte är uppfinnare utan slöjdlärare i Tensta med omnejd: liksom Karin Boyes romangestalt sliter Ragnar med den självpåtagna uppgiften att utrota varje individuellt uttryck, buren av en ångest som han inte tillåter sig själv att erkänna eller nämna vid namn.

Lena Andersson är en romanförfattare av rang, slår SvD:s kritiker Kristoffer Leandoer fast i sin recension av hennes nya bom ”Sveas son”.

Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X