Annons
X
Annons
X

Andersson om Wolgers: ”Alla hans verk är samma”

Lena Andersson och Dan Wolgers har en viss saklig torrhet gemensamt: en strävan att bena ut vad saker och ting består av. Nu möts författaren och konstnären i en utställning på Spritmuseum.

Konstliv
Lena Andersson och Dan Wolgers.
Lena Andersson och Dan Wolgers. Foto: Staffan Löwstedt

I min enfald har jag inför intervjun med författaren Lena Andersson och konstnären Dan Wolgers funderat över hur de två alls ska kunna få ihop en gemensam utställning. Wolgers, humoristen som gärna driver med sin publik, och Andersson, som med stor seriositet och bestämdhet försöker förstå världen. Jag tänker att deras olikheter borde bli ett hinder. Men det visar sig istället att de är i princip samma person. Eller i alla fall att de har samma ingång till sitt skapande.

– Första gången vi satt tillsammans och tittade igenom mina verk säger Lena efter bara tjugo minuter att ’det är ju bara samma sak hela tiden’. Varpå jag ropar HURRA, för det har jag själv sagt genom alla år. Då brukar folk lite tröstande säga ’Men så ska du väl inte säga, visst finns det utveckling’. Men jag säger NEJ!

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Wolgers skrattar. Andersson nickar bekräftande:

    Annons
    X

    – Jag antar att jag kan säga en sådan sak för att jag inte kan särskilt mycket om konst. När jag försöker beskriva någonting handlar det om att gnaga in till benet. Och varje gång jag gör det med dina verk kommer jag fram till samma sak, om och om igen.

    Lena Andersson valde ut 31 verk ur Dam Wolgers omfångsrika produktion. Foto: Staffan Löwstedt

    Anderssons och Wolgers gemensamma utställning ”Egentligheter” på Spritmuseum, består av drygt trettio föremål ur Wolgers produktion, från 1977 fram till idag, utvalda av och skrivna om av Lena Andersson. Det var museet som kontaktade Wolgers och frågade om de kunde få sammanföra honom och Andersson. Då hade de ingen relation, förutom att de respekterade varandras arbeten. Hur utställningen skulle se ut och vad den skulle bestå av var helt upp till dem. De träffades under ett antal möten för att välja ut verk, där Andersson bläddrade igenom Wolgers böcker och gjorde ett urval. Efter att ha skrivit om 31 verk tyckte hon att det räckte.

    Dan Wolgers, ”Mor och barn”, 1991. Foto: Spritmuseum

    – När vi kontrollerade vilka 31 det var visade det sig att det var jättemånga som inte en käft brytt sig om tidigare. Det visar hur fullständigt självständig Lena har varit när hon valt ut, helt utan snedblickar på vad som varit populärt genom åren.

    – Jag kan ju inte Wolgers! utbrister Lena Andersson.

    – Nej, och det är superbra, svarar han.!

    Den slående samstämmigheten grundas i en gemensam syn på världen. Jag föreslår att det handlar om krasshet, vilket de tycker låter rimligt. Ingen av dem är intresserad av att försköna världen, utan snarare sakligt vill bena ut vad saker och ting verkligen är och består av. Ett konkret analyserande av hur saker och ting fungerar.

    – I ett av våra första mejl skrev Dan också att han ville göra en tråkig utställning. Med det tror jag att han menade oinställsam. Oromantisk. Sådant som inte förför. För om man som betraktare blir förförd nöjer man sig gärna med det, utan att bena ut vad det egentligen handlar om, säger Lena Andersson.

    Dan Wolgers ateljé på söder i Stockholm. Foto: Staffan Löwstedt

    Wolgers håller med och förklarar att den humoristiska stämpel han fortfarande dras med egentligen är en missuppfattning.

    – I min första utställning, i början av 80-talet, råkade det bli så att jag gjorde saker som var ’roliga’. Inget fel i det, men min spontana tanke var att det här kan inte vara helt rätt. För det är precis som Lena säger: humor drar bort fokus från det krassa, från det som ska sägas.

    – Betraktaren får lindring, fyller Andersson i.

    – Ja, en smitväg. När man tar bort det inställsamma måste mottagaren vara väldigt intresserad för att bry sig.

    Jag inflikar att det Lena förklarar att Dan gör i sin konst, tycker jag att hon gör i sina texter. Att man måste vara väldigt intresserad och koncentrerad för att ta sig igenom och förstå.

    – Ja, helt och hållet! Man måste läsa dem långsamt och ordentligt för att få ut något, annars faller det platt. Det blir inget kvar. Tittar man snabbt på Dans grejer blir det heller inget kvar: ”Jaha, där ligger en trasig sak”.

    Dan Wolgers, ”Gula sidorna K-Ö”, 1991. Foto: Spritmuseum

    Vissa av verken har redan mött en stor publik, som det uppmärksammade telefonkatalogomslaget från 1992. Andra är som sagt mer okända. I Anderssons texter bryts de ner och skärskådas, det är komplext och intellektuellt och de vill gärna att besökarna är koncentrerade när de kommer. För då uppenbarar sig, om inte annat, deras liknande sätt att angripa och se på världen. Det är också det som har gjort att samarbetet gått så pass friktionsfritt.

    – Jag skulle inte ha gått i land med det här annars. När jag skriver om Dans konstverk är det för att jag tror på det själv. För den sakens skull har det inte varit enkelt. En svårighet var just att jag upprepade mig väldigt mycket, eftersom alla verk är samma, säger Lena Andersson.

    ”Mina texter är som en betongvägg. Det är lättare att ta sats mot något hårt än mot kvicksand”, säger Lena Andresson. Foto: Staffan Löwstedt

    Att läsa texterna är som att gå in i Anderssons hjärna och följa hennes tankar när hon betraktar verken. Jag blir tvungen att fråga om tanken är att låsa fast tolkningen. Att ge den till betraktaren istället för att låta var och en tänka ut sin egen? Wolgers protesterar högljutt.

    – Nej absolut inte. Tanken är att ge betraktaren verktyg att förstå. När jag har undervisat genom åren har jag uppmanat eleverna vara tydliga. Många tror att de inte ska ’skriva betraktaren på näsan’, men jag har alltid hävdat motsatsen. Betraktaren är ändå alltid fri att skapa sig sin egen uppfattning. Om man misstar sig på den punkten och tror att man gör sig fri från ansvar genom att vara otydlig, då är man ute på riktigt djupt vatten, säger Wolgers.

    Andersson förklarar att om man tycker tvärt emot vad hon skriver i sina texter har man åtminstone något att ta spjärn emot.

    – Mina texter är som en betongvägg. Det är lättare att ta sats mot något hårt än mot kvicksand.

    Annons
    Annons
    X

    Lena Andersson och Dan Wolgers.

    Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 6

    Lena Andersson valde ut 31 verk ur Dam Wolgers omfångsrika produktion.

    Foto: Staffan Löwstedt Bild 2 av 6

    Dan Wolgers, ”Mor och barn”, 1991.

    Foto: Spritmuseum Bild 3 av 6

    Dan Wolgers ateljé på söder i Stockholm.

    Foto: Staffan Löwstedt Bild 4 av 6

    Dan Wolgers, ”Gula sidorna K-Ö”, 1991.

    Foto: Spritmuseum Bild 5 av 6

    ”Mina texter är som en betongvägg. Det är lättare att ta sats mot något hårt än mot kvicksand”, säger Lena Andresson.

    Foto: Staffan Löwstedt Bild 6 av 6
    Annons
    X
    Annons
    X