Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Foto: Fabian af Petersens
Perfect Guide

Lena Andersson: ”Jag kan bli väldigt självupptagen”

Författaren Lena Andersson om förhållandet till mode, likheterna mellan skrivande och längdskidåkning och hur det är att se sina romankaraktärer väckas till liv.

Centralplan, Stockholm. En litterär figur – som hämtad från fiktionen – anländer med eftermiddagståget: rutig kavaj, ankelkorta kostymbyxor, bruna herrskor i läder och matchande portfölj. Hon slår sig ner, ber om ett glas vatten och berättar hur framgångarna format omgivningens förhållningssätt.

Annons
X

– När folk känner igen mig på Ica på Öland tycker jag det är konstigt, säger hon. Jag blir som en fiktiv karaktär och jag känner att jag inte är verklig för dem. Folk kan också säga att de är star struck, det hände inte tidigare. De säger uttryckligen "Oj nu blev jag star struck" och det blir konstigt eftersom det inte är en normal relation. För mig är det absurt. Man tänker avlägsen stjärna från Hollywood.

För dem är du det.
– Ja, men det blir konstigt eftersom man har sin blick på sig själv. Jag sålde 700 exemplar av boken innan.

Du har på många sätt själv blivit Hugo Rask nu. En beundrad och hyllad kulturpersonlighet.
– Jag har kanske märkt ett skifte, det har förvånat mig. Man börjar ringa förlaget istället för direkt till mig och det kan uppstå en konstig distans till sådana jag inte hade distans till. Men jag lever inifrån mig själv och kan inte se det utifrån. Dels blir man tokig, dels är jag inte biologiskt förmögen att göra det.

Romanen "Egenmäktigt förfarande" gjorde Lena Andersson till en litterär superstjärna. Boken har sålts i en halv miljon exemplar, belönats med Augustpriset 2013 och översatts i 20 länder. Nu intar teateruppsättningen – som hölls på Scalateatern under våren – Maximteatern i Stockholm. Hur är det då att se sina karaktärer bli kött och blod?

– De är kött och blod för mig, säger Lena Andersson. Det är det som är att skriva en bok, att karaktärerna blir kött och blod. Man skriver fram det i sitt huvud, så egentligen är det inte så överraskande. Text kan vara väldigt verkligt för mig.

Boken skildrar romansen mellan författaren Ester Nilsson och den uppburne konstnären Hugo Rask. Det är en kärlek i obalans. På scen ser vi Krister Henriksson i rollen som Hugo Rask och Jessica Liedberg i rollen som Ester Nilsson. Lena Andersson har lyssnat in i bänkraderna.
– Jag lyssnar mer efter tonfall och hur de väljer att lägga tonen i förhållande till hur jag tänkte när jag skrev. Jag tycker att det matchar väldigt väl.

undefined
Foto: Fabian af Petersens

Lena Andersson växte upp i Tensta, gick skidgymnasiet i Värmland och återvände – efter att ha avbrutit karriären som längskidåkare som 19-åring – till Stockholm där hon studerade språk och statskunskap.
1999 debuterade hon med romanen "Var det bra så?" och den följdes av kritikerhyllade böcker som "Egenmäktigt förfarande" (2013) och "Utan personligt ansvar" (2014). Hon pekar på flera likheter mellan skrivandet och längdskidåkningen.
– Det är förfärande likt. Disciplinen inför något som ingen har beställt, att mana sig till det fast ingen vet eller kräver att det ska komma.

Jag tänker på uthålligheten som krävs för att befinna sig isolerad i långdistansspåret.
– Där har du rätt och då är det väldigt likt skidåkningen. Att sitta ensam och åka ensam i skogen. När jag slutade med skidor var det en dramatisk sak i mitt liv, då tänkte jag ’Vad gör jag här ute i skogen? Varför ska jag plåga mig såhär?’. När den tanken har fått fäste går det inte längre. Det är livsfarligt.

Lena Andersson beskriver sig själv som en missbrukarpersonlighet. Socker har blivit drogen, men personlighetsdragen går djupare.
– Det är mycket aktivitet, man är på högvarv och vill kanske inte känna leda. Man tycker snabbt att saker är tråkiga och meningslösa. Det är nog en missbrukarpersonlighet. Då tar man något för att jämna ut de snabba kasten, någon sorts drog. Att jag först höll på med skidåkning och sedan hamnade i något som liknar det kan bero på den här böjelsen eller benägenheten.

Det äter sig in i livet?
– Jag har ordnat mitt liv så det inte gör så mycket om jag är upptagen med skrivandet, jag har inte så mycket annat att ta hand om. Det är för att det ska gå att vara besatt, eller ihärdig.

Stilmässigt tycks det också finnas en tanke – hur tänker du kring mode?
– Kläderna ska dels spegla personligheten, så att man trivs med dem och inte ser konstig ut i relation till sig själv, och dels vara harmoniska för ögat. Proportioner och harmonier går inte att lura, vi ser dem, hör dem, märker dem. Jag är inte intresserad av mode eftersom mode växlar hela tiden och tänjer gränser, vilket jag inte vill göra med mina kläder, utan jag är intresserad av stil just, en sorts klassisk eller diskret och återhållen stil kanske man kan säga.

I dag lever Lena Andersson med sambon – förläggaren Björn Linnell – i en lägenhet i Tensta. Han har kommit att bli ett stöd.
– I början av ett bokarbete är jag osäker och vill prata om det, det är saker man vill lufta och jag kan bli självupptagen. Nu har jag en sambo som är intresserad av litteratur själv och kan säga intressanta saker. Men jag är säkert jobbig för någon som bara vill ha det lugnt och skönt.

Hon förklarar skrivandet har blivit ett sätt att bli lite klokare på sig själv.
– För mig är det förknippat med att tänka, man kan lättare se om en tanke håller om man skriver om den. Det är säkert många insikter som jag gjort av att tvinga formulera mig kring teman och ämnen.

Vad har skrivandet lärt dig om dig själv?
– Jag kan inte föreställa mig vad jag skulle ha varit utan att ha skrivit det som jag har skrivit. Jag vet inte vad jag skulle ha tänkt på eller vem jag hade varit.

Följ oss på Facebook!

Vi ger dig riktigt bra saker att läsa, titta på och inspireras av!

Facebook

Till Toppen