”Ragnar bär på en dröm om storhet som han trycker ner, konstaterar Lena Andersson om sin romanfigur i nya boken ’Sveas son’.”
”Ragnar bär på en dröm om storhet som han trycker ner, konstaterar Lena Andersson om sin romanfigur i nya boken ’Sveas son’.” Foto: Staffan Löwstedt

”Man sa inte jag älskar dig, det var fjantigt”

Kristina Sandberg skapade romanfiguren Maj. Nu har Lena Andersson skrivit om Ragnar i nya boken. En folkhemsman som tror att civilisationen och pulvermaten ska rädda kvinnan från slitet.
Här möts de i ett samtal om folkhemmet, småkakor och utopier.

Uppdaterad
Publicerad

I inledningen till Lena Anderssons nya roman ”Sveas son – en berättelse om folkhemmet” intervjuas Sveas son, slöjdläraren Ragnar, i ett forskningsprojekt om folkhemmet. Men forskarens brist på förståelse för bakverkens betydelse i allmogens fikakultur sätter stopp för samarbetet. Forskaren, som är etnolog, spiller sin café au lait på en karlsbaderbulle och slafsar i sig det förstörda bakverket hon bara valt på måfå. Hon tycks ha svårt att förstå Ragnars ritualiserade fikapauser med tillhörande dopp. Dessutom tycker hon att Ragnar är för vanlig.

Men min nyfikenhet väcks omedelbart av hans omsorgsfulla ätande av en marängbakelse på konditori Pallas i ABC-staden Vällingby. Och hans mamma Sveas fyllda kakburkar med schackrutor och jitterbugg skulle ha väckt full respekt hos Maj, romankaraktären i min trilogi om ett hemmafruliv i Örnsköldsvik i mitten av förra seklet. Det råder inget tvivel om att Lena Andersson har en djup kunskap om kakornas roll i folkhemstidens Sverige.