Recension

MotörheadLemmy drunknar i grumlig ljudgröt

Motörheads sångar och basist Lemmy Kilmister har ibland svårt att höras, men bitvis bjuder Motörhead på klassisk rockunderhållning, skriver SvD:s Linnéa Olsson.
Motörheads sångar och basist Lemmy Kilmister har ibland svårt att höras, men bitvis bjuder Motörhead på klassisk rockunderhållning, skriver SvD:s Linnéa Olsson. Foto: FRIDA BÖRJESON
Publicerad
Annons

Då var det dags igen. Brittiska Motörhead, med sitt svenska yrväder till trummis, är närmast vardagsmat för oss svenskar. Minst en gång per år får vi besök av trion, i bland fler gånger än så. Senast var det på Sweden rock festival i somras. Då stoltserade bandet med gamle gitarrhjälten Fast Eddie Clarke som gäst, men konserten blev, detta till trots, en besvikelse. Och när Lemmy och kompani intar Hovet i helgen har de inte mycket mer att bjuda på annat än det vanliga. Band som Motörhead och Slayer, som också ligger i riskzonen vad gäller för många besök, ska ge upphov till massiv pepp – inte en axelryckning. Ge oss en chans att längta efter musiken i stället för att låta oss överdosera.

Hovet med sina sjutusen platser, känns hyfsat intim när Motörhead väl står på scen. Men originalarenan Annexet hade ändå varit snäppet mysigare. Kanske hade även ljudet gått att rädda i en mindre lokal, vad vet jag. Det skramlar och surrar i en grumlig ljudgröt under konsertens första hälft. Lemmys sång hörs knappt, bara för att gå över till gnisslande rundgång i nästa sekund. Sviten Dr Rock, Stay clean, Be my baby och Killers känns därmed inte så mäktig. I nästföljande Metropolis fyras den första pyron av – men det är inte förrän Over the top som Motörhead kommer igång ordentligt. I en sådan låt bjuder bandet på simpel och klassisk rockunderhållning i all sin enkelhet.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons