Annons

Lektor: Rasism påverkar hur vi ser på hederskultur

Begravningsgudstjänst för Fadime Sahindal i Uppsala domkyrka i Uppsala, 2002.
Begravningsgudstjänst för Fadime Sahindal i Uppsala domkyrka i Uppsala, 2002. Foto: Björn Larsson-Ask/Svd
Under strecket
Publicerad

Med anledning av Lars Åbergs artikel om hedersvåld (30/12) har följande replik inkommit från Rúna í Baianstovu, lektor i socialt arbete på Örebro universitet. Lars Åberg svarar henne under repliken.

Lars Åberg beskriver i ledaren ”Förtryckets apologeter möjliggör hedersvåldet” sin uppfattning om min bok ”Heder. Hedersrelaterat våld, förtryck och socialt arbete”.

Jag känner inte igen mig i något av Åbergs påståenden och ska i korthet visa hur han förvrider citat och drar felaktiga slutsatser.

Min avsikt med boken - som tydligt framgår i den - är att problematisera hederskultur och hedersrelaterat våld och förtryck som ett socialt fenomen som kommer till uttryck i människors sociala liv och relationer, samtidigt som det är en rasistisk stereotyp om utomeuropeiska invandrares kulturella vanor och sociala relationer. Avsikten är också att diskutera hur de två samspelar med varandra i syfte att komma till rätta med hedersrelaterat våld och förtryck som verklighet.

Åberg skriver: ”Det är en riktigt obehaglig ­historia hon har ställt samman med udden riktad mot de socialarbetare som tar mer hänsyn till vad som är bra för barnen än för dem som upprätthåller hedersförtryckets repressiva normer.”

Annons
Annons

Svar: Falskt. Udden är inte riktad mot socialarbetare utan mot det dilemma som gör att socialarbetare inom socialtjänsten så ofta kommer till korta i dessa ärenden. Jag resonerar kring olika typer av lösningar som socialarbetare försöker hitta i det dagliga arbetet. De socialarbetare jag intervjuar poängterar att det är mycket svårt att balansera olika påbud i det dagliga arbetet. Att ge kunskap om de situationer som socialarbetare möter i sitt arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck, de villkor och det handlingsutrymme de har – sker i syfte att skapa goda förutsättningar att hjälpa de utsatta som vänder sig till socialtjänsten.

Åberg skriver: Baianstovu förväxlar ”jämställdhet med jämlikhet och hon varnar för att svensk integrationspolitik, hur otydlig och kravlös den än må vara, ”i praxis” handlar om assimilation”.

Svar: Falskt. Jag förväxlar inte jämlikhet och jämställdhet utan efterlyser tvärtom en tydligare skiljelinje mellan dem i en diskussion om vad som krävs för att jämställdhet ska kunna finnas i samhället. Det sker bland annat genom teoretiska djupdykningar i sökandet efter vad som krävs för att demokrati och individualitet ska kunna bli verklighet för alla.

Åberg skriver: ”Hon är uppenbart missnöjd med att ”individen är det svenska samhällets mest grundläggande enhet och inte exempelvis familjen eller religiösa eller politiska grupper”.

Svar: Falskt. Jag konstaterar att individen är den grundläggande enheten i samhället och är mycket nöjd med att det är så. Det är ett etablerat, teoretiskt faktum och inte ett ideologiskt slagord. Det är tydligt utskrivet i boken att det ideala samhället är ett samhälle som präglas av demokrati, jämlikhet och jämställdhet. Detta kräver starka individer med lika rättigheter och är en pågående demokratisk process. Demokrati är nämligen inte ett tillstånd utan finns bara i den mån individer, grupper och institutioner handlar demokratiskt. Den riktigt svåra frågan som jag brottas med är hur vi kommer dit.

Annons
Annons

Åberg skriver ”Baianstovu varnar för att ”socialtjänsten inkräktar i familjelivet” och att de som lever i hederskulturen ”känner sig hotade av de svenska tjänstemän som uppför sig oförstående inför deras uppfostran”.

Svar: Falskt. Jag varnar inte för detta utan anser att socialtjänstens existens är viktig och legitim. Jag beskriver vad socialarbetare berättar om de föräldrar de möter som inte förstår vad de utsätter barnen för när de utövar våld mot och begränsar dem, föräldrar som är svåra att komma överens med i utredningssituationer. I boken berörs det sociala arbetets svårigheter med att förstå människors behov även när de så, att säga, är främmande för socialarbetaren och förslag på arbetssätt som kan främja at den enskildes kan göra sina behov hörda.

Åberg skriver: ”Enligt Baianstovu blir socialtjänstens omsorg om barnen endast ett sätt ”upphäva vårdnadshavarnas grundlagsfästa rättigheter””.

Svar: Här tar Åberg ett komplext resonemang ur sitt sammanhang vilket får befängda konsekvenser. Självklart måste socialarbetare vara ytterst noggranna när de utreder våldssituationer i nära relationer oberoende av om våldet legitimeras av närstående – vilket är fallet i hederskontext – eller ej. Lagstiftningen är tydlig i vilka omständigheter som ska råda för att föräldrar ska förlora vårdnaden om sina barn.

Åberg skriver: ”Jag vill nog hävda att det är ett betydligt större problem att barn inte får det skydd de behöver än att de överbeskyddas av myndigheterna.”

Svar: Åberg gör här en egen tolkning av min bok och hävdar att jag påstår att barn överbeskyddas av myndigheterna. I boken framgår tydligt att så inte är fallet och att det är socialtjänstens uppgift att se till barns bästa, men att det är svårt att alltid fastställa vad som är barnets bästa i en situation.

Annons
Annons

Tyvärr präglas frågan om hedersrelaterat våld och förtryck av en ofruktbar polemik där goda ställs mot onda. Jag förstår ärligt talat inte behovet att skapa goda och onda aktörer där de onda skamlöst buntas ihop, ofta endast i kraft av gemensamma akademiska titlar.

Åberg kallar mitt angreppssätt för en backlash, men det är han som sätter in boken i en gammal konflikt med hjälp av systematiska felciteringar, tvärtemot bokens uttryckliga syfte att överskrida den polemiska problemställning som Åberg inledningsvis skisserar. Genom skamgrepp på boken blåser han liv i falnad eld genom att behandla den som en pamflett eller stridsskrift och bortse från bokens innehåll.

Rúna í Baianstovu

Lektor i socialt arbete på Örebro universitet.

Lars Åberg svarar:

Rúna í Baianstovu menar att jag inte har förstått vad hon vill med sin bok ”Heder”. En sådan möjlighet, eller risk, finns naturligtvis, men jag har genom åren läst en hel del svensk och internationell litteratur om hederskulturer och tycker mig känna igen ett relativiserande perspektiv när jag ser det.

Det går att sätta sig in i hederskulturens mekanismer och till och med förstå vilken sorts trygghet den kan erbjuda individer som ger upp sin självständighet. I dagens Sverige måste man nog ändå se detta kollektivistiska kontrollsystem mindre som ”ett socialt fenomen” och mer som ett socialt problem, som på olika sätt begränsar framför allt unga människors rörelsefrihet och livsval. Att Baianstovus uttalade avsikt är att ”problematisera” ämnet ger en antydan om att hon inte är nöjd med hur hedersförtrycket kommit att skildras i takt med att kunskaperna har ökat. Betecknar man det dessutom som ”en rasistisk stereotyp” får man räkna med att folk kan bli påminda om hur destruktivt debattklimatet var för tio-femton år sedan.

Annons
Annons

Baianstovu är inte nöjd med hur jag citerar henne, men då blir det ju lite konstigt när hon själv inte förmår att korrekt referera vad jag skrivit. Jämför ”Åberg skriver: Baianstovu förväxlar ’jämställdhet med jämlikhet’” med vad jag faktiskt skrev: ”Detta, menar Baianstovu, är att förväxla jämställdhet med jämlikhet.” Vad det syftade på var de ställen i boken där socialtjänsten sägs prioritera barnet framför familjen eller individen framför gruppen.

Citaten ur ”Heder” pekar på ett genomgående tema där problematiseringen sker genom att barnens perspektiv sätts ifråga och myndigheternas representanter framställs som okänsliga för förhållandena i de inblandade familjerna. ”Samhällsintegration som kan överbrygga moraliska glapp mellan grupper i samhället kräver ett annat handlande än det som triggas av moralisk panik,” skriver hon för att sedan landa, om jag får fortsätta att citera, i något som skulle kunna uppfattas som en uppmaning till kompromiss i hedersfrågan:

”Det handlar om känslan av att vara delaktig i samhällets dynamiska förändring och, i bästa fall, önskan om att vara ett moraliskt subjekt tillsammans med andra i skapandet och omskapandet av samhället. Det handlar kort och gott om känslan av att vara medförfattare till de lagar som binder en, som reglerar ens rättigheter och ens skyldigheter. Detta är vad integration i grunden handlar om.”

Lars Åberg

Journalist och författare

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons