X
Annons
X
Recension

Salem Al Fakir Lekfullheten göms bland stråkarna

Salem Al Fakir mötte Radiosymfonikerna med ett eget band. Foto: SR

Det är problematiskt att kombinera snabbfotad och rytmiskt baserad pop- och rockmusik med den mer tröga rörlighet som karaktäriserar en fullt bemannad symfoniorkester. Det går att få till fungerande fusioner i inspelningstudior, men på scen blir det sällan några riktigt meningsfulla möten som uppstår. Oftare är det som att betrakta två separata enheter som spelar bredvid varandra.

När Salem Al Fakir och hans lilla elförstärkta grupp (bas, trummor, gitarr) möter Sveriges Radios stora oförstärkta symfoniorkester blir det inte heller något helt igenom lyckat möte. Tanken som ligger bakom är förstås utmärkt, inte bara för att den superbegåvade Salem Al Fakir har ett förflutet som konsertviolinist utan ännu mer för att hans musik är komplex och lockar till storslagna arrangemang. Arrangören Hans Ek, som även leder Radiosymfonikerna denna afton, har dock inte tagit sig några större friheter utan mer blåst upp de av Salem Al Fakir själv redan genomarrangerade kompositionerna. Trots detta blir intrycket att Salem Al Fakir nästan försvinner bland alla stråkar. Stundtals går också den lekfullhet och soulkänsla som präglar hans egna versioner förlorad.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X