Wille Vingmutter, MästerdetektivLeif GW tar sig an största mysteriet av dem alla

I den andra delen av sin självbiografiska romansvit gör Leif GW Persson en riktig detaljstudie i sig själv – den drömska romantiska sidan såväl som alkoholmissbruket. En trevlig men väl mastig bok om GW, folkhemmet, och polisarbetet skriver Josefin Holmström.

Under strecket
Publicerad
Leif GW Persson, 1979.

Leif GW Persson, 1979.

Foto: Hasse Sundberg/IBL
Annons

Det börjar i ett kyligt Chicago i slutet av sjuttiotalet, i en bil med ett polispar med smek- (eller är det ök-?) namnen Helan och Halvan. I baksätet sitter Leif GW Persson och äter en nattlig delismörgås som är oändligt mycket bättre än de trista svenska korvarna med bröd som han vant sig vid.

Japp, GW är tillbaka, den här gången med uppföljaren till ”Gustavs grabb” (2011), den uppmärksammade romanen som också var en självbiografi. ”Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv” handlar om Perssons yrkesliv och strävan efter att bli mästerdetektiv i Kalle Blomkvist och Sherlock Holmes anda, men boken är egentligen ett slags bildungsroman där den vuxne GW försöker lösa det största mysteriet av dem alla: varför han blev som han blev. Om Gustavs grabbbeskrev en klassresa tecknar ”Wille Vingmutter” en bildningsresa, från småskoleåren via realskolan och universitetet, från statistiska centralbyrån och polishuset till det egna biblioteket. Det är en minst sagt uttömmande redogörelse. 

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons