Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Foto: Pierre Björk
Perfect Guide

Leif GW Persson: ”Jag kan dö när som helst”

Leif GW Persson om miljonerna, ensamheten, döden och den där gången han bad Göran Persson dra åt helvete.

Han är redan på plats när jag stiger in genom Operabarens knarrande svängdörrar. Klädd i sin rutiga skjorta, den brungröna västen. Glasögonen inbäddade i det grå håret. En snaps i handen. Det är bråda dagar för kriminalprofessorn. Ny självbiografi, nytt tv-program, lansering av eget vin och sällskapsspel. Dessutom har årets klövviltsjakt dragit igång. Några dagar tidigare, när vi besöker hans jaktgård i Sörmland, berättar han:

Annons

– Jag sköt nyligen sex hjortar på en dag. Det får man säga är hyggligt. I jakten kan allt hända på en tiondels sekund. Men när jag väl bestämt mig – då skjuter jag.

Med tanke på vad du jobbar med – vill du inte undvika död och vapen på fritiden?
– Nej. Så kan man inte tänka. Man bara sitter där tyst i skogen och rensar huvudet.

Mindfulness.
– Haha, ja. Det är helt rätt ord. Jag gillar att vara för mig själv.

För att vara en person som gillar att vara ensam så syns Leif GW Persson mycket. Den välbekanta rösten, som vilken svensk som helst skulle känna igen på två röda, studsar mellan Operabarens hundraåriga träpaneler. Man hör den ofta leverera tvärsäkra svar i diverse morgonsoffor och kriminalprogram.

Jag tjänar skitmycket pengar, ungefär hundra miljoner per år.

– Jag undviker att se mig själv på tv, det är livsfarligt att bli för besatt av sig själv. Min popularitet ligger i att jag är gammal och rätt trevlig när jag är i form. Men visst, ibland blir jag trött på att alla ska dra i mig hela tiden, då säger jag att jag inte orkar och vill bli lämnad ifred. 

Leif GW Persson fotograferad hemma i huset vid gården Älghammar utanför Gnesta, där han bor sedan 12 år tillbaka.
Leif GW Persson fotograferad hemma i huset vid gården Älghammar utanför Gnesta, där han bor sedan 12 år tillbaka. Foto: Pierre Björk

Leif GW Persson är arbetargrabben från Gärdet som redan som barn bestämde sig för att bli mästerdetektiv och som sedan vigt sitt liv åt att studera brott. Och skriva böcker. Det sistnämnda har gjort honom ekonomiskt oberoende och gett honom lyxen att, enligt egen utsaga, göra vad fan han vill.

– Jag tjänar skitmycket pengar, ungefär hundra miljoner per år. Ett par miljoner i veckan ungefär. Den som säger att pengar inte betyder något snackar skit. Det är en frihet att aldrig behöva kolla efter röda prislappar.

Några dyra vanor vill han inte kännas vid. Pengarna och bolagen står idag på barnen och själv tycker han inte att han förändrats av sina framgångar. Men det går inte att komma ifrån att en klassresa gör något med ens identitet. I ett gammalt sommarprat nämner han en önskan om att bli adlad. Att människor som han, som kommit upp sig i livet, är lite svaga för sånt. När jag tar upp det skrattar han till, tänker en stund innan han svarar.

– Det låter ju lite lustigt men det finns ett allvar i botten. Jag har aldrig känt att jag hör hemma någonstans, jag är på en ständig resa där jag vet att jag aldrig kommer fram. Men jag tror att mitt bekräftelsebehov mättades när jag blev ekonomiskt oberoende, det har gjort mig till en bättre människa. Jag bad människor dra åt helvete oftare förut.

När hände det senast?
– Det var ett tag sen nu. Men jag har bett både Per Nuder och Göran Persson fara åt helvete till exempel. Göran och jag var goda vänner tidigare, men så köpte han en herrgård och blev mallig och konstig. Det sa jag till honom och då blev han tokig. Idag har vi ingen relation. Vi sågs på en lunch hemma hos gemensamma vänner i Sörmland för nåt år sedan. Då höll vi båda färgen.

Finns det något bråk du ångrar?
– Visst kan det finnas gånger jag överreagerat. Men jag ser inget egenvärde i att be folk fara åt helvete. Men det är nyttigt för många att höra. Skulle jag ha fel har jag inga problem med att be om ursäkt.

Det är livsfarligt att bli för besatt av sig själv

Han fingrar förstrött på locket till snusdosan. Den är gjord i trä, med en snidad älg ovanpå och initialerna GW på sidan.

– Jag fick den av en följare på Instagram.

Ja, du har ju alldeles nyligen startat ett Instagramkonto – som redan har över 115 000 följare.
– Är det bra? Jag är inte så intresserad av sociala medier egentligen. Det var omgivningen som låg på mig om att jag borde finnas med. Det är mitt team som sköter det praktiska. Men det är jag själv som svarar på alla kommentarer och bestämmer vad som läggs upp. Hittills har jag bara fått positiv respons, oftast frågar de om gamla mord och sånt.

Han knäcker upp trädosan och lägger en ny prilla under läppen. Harklar sig. Knäpper händerna runt magen. Under de två timmar vi tillbringar tillsammans byter han snus ett tiotal gånger. Just tobak är en del i hans senaste affärsidé.

– Jag hoppas kunna få igång försäljning av mitt eget snus om några år, jag har en projektgrupp som jobbar med det nu. Får jag det på fötter kan det bli kolossalt lönsamt. Sen får det räcka med projekt för mig.

Utanför börjar mörkret bädda in de kala träden i Kungsträdgården. Duggregnet avtecknar sig mot gatlyktornas ljus. Leif GW Persson slänger upp ena benet i soffan och lutar sig bakåt med ett glas rött i handen och småpratar med servitören som berättar att Leif kommer hit ofta.

– Ja, under den svarta tiden, fyller Leif i och tar en klunk ur vinkupan.

Den svarta tiden?
– Jag kör ju halva året vitt, alkoholfritt, och den andra halvan svart. 

Jag trodde det var en gammal skröna.
– Nej det stämmer till 100 procent. Men nu börjar jag bli så jävla gammal, förut kunde jag dricka varje dag under det svarta halvåret. Det orkar jag inte längre.

Foto:  Pierre Björk

Han fibblar lite med sin mobil, en gammal Samsung med knappar och liten skärm, som han får trycka på en rejäl stund innan han får fram bilden han vill visa, den på hans elfte barnbarn.

– Hon bor i Oxford så jag har inte hunnit träffa henne än. Jag har mått för dåligt. I våras var jag jävligt nära att dö. Men när jag fraktades iväg i ambulansen sa ambulanssjuksköterskan att jag kan vara lugn, jag kommer inte dö på hans pass. Han ville väl inte hamna i tidningen.

Jag har sagt till de tv-produktioner jag är med i att jag kan dö när som helst.

Vad tänkte du när du låg där i ambulansen?
– Om det var sista resan. Då är man inte så kaxig. Jag har problem med hjärtat och det är helt självförvållat. Jag har misskött mig för mycket. Jag har sagt till de tv-produktioner jag är med i att jag kan dö när som helst och att de ska se till att ha en vikarie. Någon som står till buds om det händer något.

Tänker du på döden ibland?
– Nej. Men det är klart man är rädd för att dö. Jag trivs ganska bra med livet och då blir man alltid glad över att ha fått en dag till. Jag ber aftonbön varje kväll och då tackar jag för att jag får vara hyfsat frisk.

Två timmar har plötsligt flugit förbi. Bakom de stora fönsterglasen är det nu becksvart. Professorn tömmer sakta sin kaffekopp och sväljer chokladpralinen hel. Snart kör hans privatchaufför hem honom.

Vem är Leif GW Persson när han är ensam?
– Jag brukar tänka att människor har ett offentligt, ett privat och ett hemligt liv. Mitt hemliga liv är ett ställe där bara jag får vara på. Där är jag bara Leif.

Till Toppen