Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Bombmakaren och hans kvinna : en roman om ett brott Leif GW Persson i formsvacka

Samhällskritiken faller platt i Leif GW Perssons nya kriminalroman. Först på sidan 364 börjar det, med författarens egna ord ”att hända saker”.

Bombmakaren och hans kvinna : en roman om ett brott

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Bonnier
ISBN
9789100140458

Lübeckborna blev inte glada, sägs det, när Thomas Mann skrev ”Buddenbrooks”. Stadens präktiga borgare ansåg sig dragna i smutsen, och det låg väl något i det. Ändå var kritiken en viskning vid jämförelse med den som nu beskärs invånarna i Eskilstuna. Särskilt stadens utsocknes nykomlingar har anledning att oroa sig för sitt anseende.

”Mer än åttio procent av alla somalier som bodde i Eskilstuna saknade arbete och bland ungdomarna var det bara sju procent som hade ett arbete eller ens en tillfällig sysselsättning. Den stora majoriteten av dem levde helt enkelt på olika bidrag från samhället.” Dessutom bor de i ett getto, en klanliknande subkultur präglad av kriminalitet, missbruk, månggifte, klena skolresultat och religiös fanatism.

Leif GW Persson är en politisk författare. Han behandlar i fiktionens form autentiska fall, från Geijeraffären och framåt, och lyckas med de kittlingar som hör nyckelromanen till framföra en inte sällan skarp samhällskritik. I ”Bombmakaren och hans kvinna”, som utkommer i dag, vänder han på steken och tar sig an ett brott som ännu inte har inträffat. Scenen är alltså Eskilstuna. Föremålet för polisens intresse är en familj bördig från Somalia, inalles 17 personer. Kollegorna på MI6 i London påstår att äldste sonen, Abdullah, planerar ett självmordsdåd i Sverige, regisserat av al-Shabaab, varefter Lisa Mattei, operativ chef på Säpo, får ärendet på sitt bord. Våldsbenägna islamister av ondaste sort. Inte att leka med, varken i verkligheten eller litterärt.

Annons
X

Allt går också mycket riktigt illa. Persson tycks vara ur form och boken blir inte bättre av att persongalleriet verkar ha passerat en kvoteringskvarn där de största svinen har sållats bort. Det var Evert Bäckström och hans gelikar som förr satte färg på intrigerna med frejdigt vulgär sexism och rasism; killar som kunde säga ”blåneger” utan att blinka och kände igen en polsk hora på gången.

Om ”Bombmakaren och hans kvinna” vore skriven av Nisse i Hökarängen hade manuskriptet antagligen blivit refuserat.

Lisa Mattei kan inte ens uttala glosan ”faderulingen” med någon större trovärdighet. Historien vill heller inte riktigt lyfta; först i slutet av kapitel 71, närmare bestämt på sidan 364, förekommer följande notering: ”Och det var först då som det äntligen hade börjat hända saker.” Äntligen är bara förnamnet, och det som slutligen händer är tämligen krystat, som sökte Persson mest en förevändning att kasta skit efter ett antal miljöpartister.

Det kan förvisso vara på sin plats. Jag har heller ingenting emot att författaren tar på sig rollen som djävulens advokat i en migrationspolitisk debatt som hela tiden tenderar att polariseras mellan mjödberusad nationalism och dumsnäll dagisretorik. Jag är inte den som tänker tala om hets mot folkgrupp. Litteraturen är fri. Men i en kriminalroman som inte höjer sig över mängden faller samhällskritiken platt.

Ansatser finns till intressanta och genuint giftiga diskussioner om sådant som den religiösa fundamentalismens ansikte, dess blanka blick och totala brist på humor. Likaså påbörjas vid några tillfällen en fundering om det specifikt kvinnliga självskadebeteende som yttrar sig i en obetvinglig dragning till kriminella män, ju våldsammare desto bättre. Någon litterär gestaltning av dessa problem blir det dessvärre inte. Prat bara. Om ”Bombmakaren och hans kvinna” vore skriven av Nisse i Hökarängen hade manuskriptet antagligen blivit refuserat. Nu går boken säkert bra ändå att sälja, ty Leif GW Persson är lika stor som luftskeppet Hindenburg, om än kanske inte på turistbyrån i Eskilstuna.

Annons
Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X