X
Annons
X
Recension

Leif Leif Andrée lämnar modigt ut sin smärta

Monologen "Leif" skulle kunna avfärdas med att det är otidsenligt att ge myten om ett manligt geni så mycket plats. Men Leif Andrée lägger sitt hjärta på scen – det är stundom mycket smärtsamma vittnesmål som aktualiserar debatten om barnfattigdom och klassfrågor, skriver Ylva Lagercrantz Spindler.

Leif Andrée i pjäsen om sig själv. Foto: Petra Hellberg
Läs mer om Scenhösten 2016

I början av 2000-talet dök det upp en våg av dokumentära bekännelsemonologer på teatern, företrädesvis skrivna och framförda av unga kvinnor som inte hade en naturlig plats på de stora institutionsscenerna. Här skapade de en egen plattform för att berätta om sina liv, som Lo Kauppi och Lotti Törnros. Senare kom även männen, exempelvis Alexander Salzberger med ”Kicktorsken”, om en hård uppväxt med droger.

När nu 50-talisterna närmar sig detta tidstypiska format för Jaget, så är det istället etablerade artister som intar de stora scenerna. Som Magnus Uggla med "Hallå! Popmusik, kickar och kläder" och nu också Leif Andrée med den nyskrivna monologen "Leif". Med dem har också speltiden växt från runt en timme till över två timmar med paus. Därtill är manus skrivna av proffs, i Leif Andrées fall av dramatikern Lucas Svensson, i regi av Ole Anders Tandberg.

Leif Andrée i pjäsen om sig själv.

Foto: Petra Hellberg Bild 1 av 2

Leif Andrée i pjäsen om sig själv.

Foto: Petra Hellberg Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X