Legitimitetenmåste påven själv förvärva

KONSERVATIVT VAL Ur evangeliets perspektiv framstår den nuvarande maktordningen inom den katolska kyrkan som olämplig, skriver professor Werner Jeanrond. Han är kritisk till den nye påvens syn på kyrkans sanningsanspråk, men vill ge Benedictus XVI tid innan hans gärningar ska bedömas.

Under strecket
Publicerad
Annons

Omedelbart efter den dramaturgiska höjdpunkten i Vatikanen i onsdags kväll när kardinal Joseph Ratzinger trätt fram som den nyvalde påven Benedictus XVI, ringde mig en barndomsvän från Tyskland. Han var djupt skakad av nyheten och ropade: ”Nu klarar jag inte längre av att vara med i denna kyrka!” När jag försökte lugna honom och betonade att varken detta eller något framtida påveval betyder att Kristi kyrka är påvens egendom, svarade han otåligt: ”Ge mig fler argument varför jag skulle stanna kvar i denna kyrka i mitt samvetes nöd.”
Min gamle vän visste naturligtvis att jag hade varit den nya påvens elev när jag läste teologi vid Regensburgs universitet på 1970-talet och att jag har följt denne briljante men konservative teologs väg med kritisk nyfikenhet sedan dess.
Medan jag utbildade mig själv till teolog läste min vän juridik. Han som jag har alltid varit aktiv i kyrkan. Han har under decennier suttit i olika kyrkoråd och har som ansvarsfull lekman medverkat i och själv lett många gudstjänster i
sin församling. Men valet av Ratzinger till påve betyder för honom och många andra aktiva katoliker att kyrkans ledning i Rom definitivt inte längre svarar mot kyrkfolkets andliga, teologiska och strukturella verklighet, dess bildning, mognad och behov.
När Karol Wojty”a blev påve 1978 blev han också omedelbart frihetens symbol, inte bara för det då förtryckta Polen. Redan innan Joseph Ratzinger hade valts till påve var han förtryckets symbol för många katoliker, inte bara i det fria Tyskland. För dessa katoliker har nu det andliga och teologiska förtryckets aktör belönats med den katolska kyrkans högsta maktposition. Därmed framstår denna kyrka genom sin nya ledning som förtryckets kyrka. Så ser min vän läget. För mig är läget mera komplext.

Annons

Jag ifrågasätter också själva proceduren som utser kyrkans ledning samt känner till den nye påvens tidigare mycket restriktiva teologiska horisont, men jag vill ge honom tid och bön innan jag bedömer hans pontifikat. Kanske begriper han själv skillnaden mellan
sitt inkvisitoriska ämbete under de senaste 23 åren och sitt nya uppdrag som en stor kyrkas ledare under sina sista levnadsår? Kanske inser han nödvändigheten av att befrämja en omfattande reform av kyrkans i dag dysfunktionella organism. Jag tänker på kvinnans roll i kyrkan och kyrkans ledning, prästbristen, celibatskravet för präster, förhållandet mellan kyrkans centralmakt i Rom och lokalkyrkorna, synen på människans sexualitet och preventivmedel, de homosexuella och lesbiska katolikernas situation i kyrkan, utformningen av kyrkans ledning på alla nivåer från församlingarna till påveämbetets innehåll och valprocedur, kyrkans fortsatta eurocentricitet och bristande respekt för alla delkyrkorna.
Dessa och ytterligare andra problem måste diskuteras och lösas under detta nya pontifikat.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons